Den kritiska granskning som Coronakommissionen presenterat borde media stått för i början av krisen

Så kom till ytterligare en av Corona-kommissionens delrapporter, som pekar ut den senfärdigheten som präglade krishanteringen i framförallt pandemins utbrott. Föga oväntat håller inte Lena Hallengren med om kritiken, på samma sätt som regeringen tidigare har avstått ansvarstagande, vilket är en förklaringen till senfärdigheten, och förnekat ansvar. 

Det är framförallt agerande i krisens början vad avsåg brister på skyddsutrustning, agerande vad gäller testning och spårning samt det mer omedelbara agerandet vid krisens utbrott när det gällde krav på testning inresande och rekommendationer för eventuellt smittade eller sjuka att stanna hemma. 

Denna kritik är inte ny utan har präglat kritiken mot regeringen från första början. I frågan om graden av nedstängning har det i riksdagen funnits en relativt bred samsyn men när det gällde testning, spårning och karantän av olika slag var kraven många på regeringen och kritiken omfattande, alltmedan regeringen ansåg att andra borde agera. En regering som ställer sig bakom andra för att låta dem ta ansvar flyr inte bara ansvaret utan flyr också att fatta de beslut som i grunden bara en regering kan gör när det gäller politiska bedömningar, koordination och uppdrag till myndigheter. 

Kritiken är som sagt inte ny men den framstår i nuläget som det. Ett skäl är att betydande delar av media hamnade i situationen att man skulle förklara och försvara regeringens agerande, även i de delar då regeringen utan enbart ansvariga myndigheter agerade. Dels hävdade man att regeringen enligt grundlag inte kan styra, vilket är tvärtemot vad Sveriges grundlag säger, även vad gäller myndigheter. Dels hävdade man i en nationell försvarsinstinkt att den svenska strategin var mer framsynt än andras och dels kritiserade man istället för regeringen snarare oppositionen, som alltså hade en lång rad alternativ när det gällde tidiga och tydliga rekommendationer, testning, spårning och karantän av ett slag som kräver regeringsbeslut eller i några fall riksdagsbeslut genom förslag från regeringen. Det blev likväl ett skapat mantra att oppositionen, om nu regeringen ändå var senfärdig, inte var bättre, trots att oppositionen drev just dessa frågor som Corona-kommissionen nu lyfter fram. 

Denna attityd som präglade många medier ledde mer till kritisk granskning av oppositionen än av dem som hade regeringsmakten och styrde landet. Ett uttryck för en nationell agenda var när utrikesministern blev intervjuad i ett engelskspråkigt program i tysk TV. De kritiska frågorna ledde till reaktioner mot utfrågaren, istället för reaktioner på svaren. 

Det blev aldrig några kritiska frågor kring varför regeringen inte ledde krishanteringen, varför man dröjde med att fatta uppenbara beslut, varför man inte drev igenom testning, språrning och karantän. Det kan finnas skäl för det svenska mediesamhället att följa upp Corona-kommissionen med en egen utvärdering. Den kritiska granskning kommissionen nu presenterat borde varit den kritiska granskning oberoende medier gjorde från första början.