Coronavirusets konsekvenser för världsekonomin visar inte bara hur beroende världen är till den kinesiska ekonomin utan också hur beroende Kina är till världen. Konsekvenserna för den globala ekonomin när viktiga logistikkedjor nu bryts är omfattande men för den kinesiska ekonomin är det långt värre.
För det första drabbas man i nuet av produktionsbortfall och av leveransbortfall. Det är inte bara pandemin som påverkar produktion och leveranser utan än mer rädslan för den. För det andra sammanfaller pandemin med en tid då Kina genom sitt aggressiva beteende mot andra länder och mot den fria världen har signalerat sin egen opålitlighet när det gäller diktaturens vilja att använda ekonomisk makt för att tysta fri debatt.
Den rättsvidriga processen mot Gui Minhai är ytterligare ett exempel på hur den kinesiska regimen gör sig till en omöjlig partner för fria samhällen. Den starka statskontrollen – det vill säga det kommunistiska partiets kontroll av allt i det kinesiska samhället – över allt från mobilindustrins jättar till bilindustrin har skapat en betydande misstro mot den kinesiska ledningen. Kampen för att vinna allt mer kontroll över global infrastruktur än mer.
Coronaviruset visar nu på allvaret i beroendet. Samtidigt visar dess utbredning i Kina diktaturens fundamentala brist. En regim som bekämpar den fria tanken, det fria ordet och medborgarnas frihet använder våld mot dem som säger det obekväma. Varningarna om utbrottet tystades ner. Den allmänna hälsostandarden är undermålig eftersom myndigheterna inte behöver bry sig om den allmänna opinionen.
Det står i stark kontrast till den smygande beundran som finns till diktaturens beslutskraft och naivitet till dess propaganda. För någon vecka sedan präglades radions morgonnyheter av beundran för hur den kinesiska diktaturen kunde mobilisera alla till krafttag för ”landets bästa”, i form av sjukhusbyggen snabbare än vad cement torkar. Man beundrade också hur den kinesiska regimen snabbt kunde stänga av städer.
Det är en beundran som alltid går igen bland dem som anser sig vara samhällets elit. Det tillhör inte bara gamla tiders förtjusning inför de totalitära. För några år sedan uttryckte några ledande klimatdebattörer sin beundran för hur den kinesiska diktaturen kan få saker och ting gjorda när de uttalade sig för en ”demokratipaus”:
”Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar”. Det är sant. Den är inspärrad, fängslad, försvunnen och ibland avrättad. Men det finns heller ingen fri debatt om vad som måste göras för att bekämpa sjukdomar, virus och dålig maktutövning.
Till råga på allt uttryckte de beundran för det som ansågs vara den kinesiska diktaturens höga klimatmål, den regim som bygger mer kolkraft än någon annan på jorden. Det finns ingen opposition som bråkar om det heller.
Nu tvingas världen se på Kina med nya ögon. Rädslan inför coronavirusets spridning drabbar ekonomin och påminner om faran med ett allt för högt beroende till en diktatur som använder ekonomin som en del av sin maktutövning. Oförmågan att hantera hygien, hälsa och spridning påminner om diktaturens oförmåga att lyssna, förstå och korrigera. Den fria världen bör nu sprida riskerna när det gäller näringsliv och företagande men också utveckla och genomföra en strategi som möter den hänsynslöshet som är diktaturens. Fria samhällen måste värna friheten. Kina är ett land som behöver omvärldens handel än mer än vad omvärlden behöver Kina. EU, USA och samtliga OECD-länder bör klargöra detta.