Den kommande veckan blir en viktig vecka för Europa, och för EU. Konflikten mellan den grekiska regeringen och det övriga Europa kommer antingen till en lösning eller så förfaller Greklands lån utan betalning när månaden är slut. Problemet med en lösning beror inte på bristande vilja. Eurogruppens länder har liksom EU-kommissionen agerat i syfte att göra det möjligt för Grekland att hantera sin situation.
Det handlar både om lån för att finansiera fortfarande alltför stora utgifter, stöd för att genomföra reformer och moderniseringar av den offentliga sektorn samt lån för att klara internationella lån. Problemet ligger snarare i att den kommunistiska regeringen under Tsipras har låst sig fast i sina egna myter där bilden är att omvärlden tvingar på Grekland utgiftsåtstramningar som det grekiska folket inte vill. Men det finns ingen omvärld som tvingar grekerna till att minska sina offentliga utgifter. Snarare en omvärld i form av EU som har hjälpt grekerna att klara av fortsatt för höga offentliga utgifter i förhållande till vad man har råd med. Det är däremot den grekiska verkligheten som har drivit fram besparingarna, av det enkla skälet att man inte har råd att betala alltför höga utgifter och alltför stora lån.
När svensk TV visar hur läkare frivilligt arbetar gratis på olika sjukhus och volontärkliniker beror det inte på omvärlden utan på att Grekland på en gång utbildar fler läkare än de allra flesta länder, inte har råd att betala dem på grund av för höga löner och pensionerar dem i en lägre ålder än de allra flesta länder. Grekland har många pensionerade läkare i en ålder där man självklart är i en fortsatt karriär i andra länder. Den grekiska sjukvården klarar inte av kombinationen av för många utbildade, för höga löner och för många för tidigt pensionerade. Liksom landets andra olika verksamheter inte kan bära kostnader som skapats i ett klientsystem som underminerat ekonomin.
När förhandlingarna mellan Grekland och eurogruppen nu går in i en ytterligare ny fas är det stora problemet de skilda verkligheterna. Medan den grekiska politikens företrädare tycks anse att förhandlingarna handlar om hur mycket omvärlden ska finansiera av grekisk överkonsumtion anser omvärlden att Grekland måste agera för att kunna klara sig själv i framtiden, utan lån. Och där ligger faran, att en vänsterregim anser att höga utgifter är en demokratisk rättighet oavsett om man har råd eller ej, att en skuldkris beror på kapitalismen snarare än på de beslut man själv fattar, att en konkurs är ett sätt att etablera en ny ordning.
Den grekiska regeringens inre själsliv utvecklas och radikaliseras genom interna krav som formade i en populism långt bortom den verklighet dess företrädare nu möter. Det är därför inte två skilda uppfattningar eller krav som möts i förhandlingarna utan två skilda verkligheter, där Syrizas företrädare tycks tro att man kan mötas i en kompromiss om hur mycket omvärlden ska betala medan omvärlden, som sagt, anser att man ska mötas i en kompromiss om hur snabbt Grekland kan klara sig själva.
Samtidigt som förhandlarna steg för steg visar att man kommer närmare ett avtal glider den interna politiska verkligheten i den grekiska koalitionsregeringen iväg från den verklighet förhandlarna söker fånga, och gör det svårare att nå en överenskommelse, och framförallt att kunna leva upp till den. Greklands främsta problem har därmed kommit att bli den regering som gick till val på populism och som försöker försvara denna populism gentemot sina egna, gentemot väljarna och mot omvärlden.
Det finns mycket som nu talar för att det blir en överenskommelse, som gör det möjligt för Grekland att betala de lån som nu förfaller i slutet av månaden. Inte minst talar en lång rad geopolitiska skäl för detta men också risken för att på Balkan få en failed state som inte klarar av att uppfylla grundläggande krav som ställs på en stat i Europa.
Betydligt mer osäkert är om Syrizaregeringen kommer att kunna vända bort från en politik som leder in i nya kaos. De problem som Grekland i dag möter beror på grekisk politik under decennier och inför den akuta krisen. Den kris som Grekland nu möter inför långivare är även den skapad av den egna regeringen, i strid med den politik som var på väg att föra den grekiska ekonomin ut ur de djupaste problemen.
Så medan det sannolikt blir en överenskommelse under onsdagen och torsdagen denna vecka är det inte säkert att den grekiska regeringen kommer att komma överens med sig själv och sitt parlamentariska underlag att leva upp till den, att reformera och anpassa sig till verkligheten som långivarna lever i.
I Europaparlamentet och i ekonomiska utskottet kommer vi självfallet följa denna utveckling noga, med krav på att grundläggande regler ska respekteras.
Under veckan kommer vi också rösta om den europeiska investeringsplanen. Den är tyvärr mer av luftslott när det gäller att få igång investeringar i den skala man talar om – över 300 miljarder euro – och riskerar att underminera EU-budgeten när det gäller några av dess viktigaste element, nämligen forskning och stöd till gränsöverskridande förbindelse. Det senare riskerar snarare att motverka de investeringar som en ledande forskning och en modern infrastruktur kan ge.
Det som är det allvarliga är att det uppenbarligen varit lättare att ena medlemsstaterna om att dra ner på forskningsanslagen än att använda regionalfonder till framåtsyftande investeringar, eller att enas om att förändra investeringsklimatet i unionen och i de enskilda medlemsstaterna. Det grundläggande problemet med för lite investeringar löser man inte genom att subventionera investeringar som annars inte hade varit lönsamma.
För min del börjar nu återstarten av arbetet med att söka samla parlamentet till en gemensam hållning om den så kallade bankstrukturfrågan. Problemet där har varit orubbliga krav från den socialistiska gruppen på att lagstiftningen ska innehålla krav på en separation av de största europeiska bankerna, genom särskilda kapitalkrav på just dem och genom att kräva av tillsynsmyndigheter att kunna garantera och ge bevis för att några problem inte kommer att uppstå i dessa banker.
Det finns numera i parlamentet ett stöd för att man istället för att separera investeringsverksamhet från insättningsverksamhet ska ha en riskbaserad inriktning men summan av socialistgruppen som krävde separation och de mer extrema som är emot EU skapade en majoritet emot den rapport och de kompromisser jag presenterade. Nu kan förmodligen rådets beslut som har präglats av den riskinriktning som växte fram under parlamentets förhandlingar betyda ett nytt momentum för vår nystart. Vad som är helt klart är att vi kan inte driva en lagstiftning som motverkar investeringsverksamhet och likviditetstillförsel genom våra stora banker. Det innebär nämligen mindre investeringar och mindre likviditet för små och medelstora företag som är helt beroende till de europeiska bankerna för sin finansiering.
Nu pågår också uppstarten inför arbetet med de digitala frågorna, den inre marknaden för telekom och för en gemensam telemarknad med de modernaste näten. Med en snabb allokering av det så kallade 700Mhz bandet kan Europa bli först och ledande när det gäller 5G teknologi, med hastigheter som tillåter allt från förarlösa bilar till avancerade distansoperationer, och mycket mer som vi ännu inte vet ett smack om. Det är min avsikt att driva på i spektrumfrågan för att få ett så ambitiöst europeiskt program som möjligt.
Det är synd att det är svårare att få medlemsstater och de olika partigrupperna att bli överens om dessa reformer som kan ge investeringar av egen kraft än att dra ner på EU-budgeten för att subventionera investeringar som inte själva uppfyller lönsamhetskraven. Men det måste gå att driva på för att nå ett genomslag även här.
Men överskuggande är denna vecka vad som kommer att hända med EU beroende på hur den grekiska regeringen ställer sig till verkligheten. Det finns inget tvivel om att Vladimir Putin med glädje skulle se att Grekland går sin egen väg. Det hjälper vare sig Europa, friheten eller tillväxten.
.