Den grekiska frågan är och kommer för en betydande tid framöver att sätta sin prägel på europeisk politik och debatten om EU. Skälen är många. Det grekiska misslyckandet och risken för inställda betalningar innebär en förtroendekris som påverkar synen på de andra så kallade PIGS-länderna, det vill säga Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien. Om den grekiska ekonomin är liten och därmed av liten betydelse för att påverka andra gäller det inte stora länder som Spanien och Italien. Och skulle den misstro som nu gäller Grekland drabba dessa andra länder fullt ut genom svårigheter att förnya statsskuld och högre räntor drabbar det den europeiska ekonomin.
Men den grekiska ekonomin ger också anledning till att diskutera hur euroländerna ska förhålla sig till varandra när ett land är i statsfinansiell kris. Fördraget är på den punkten mycket tydligt. Ett land som misskött sin ekonomi ska inte räkna med att andra länder hjälper dem ur krisen. I fördraget är den typen av åtgärder gentemot ett euroland genom EU förbjudna, just för att inte göra ett lands kris till allas valutakris och för att inte heller lämna fältet fritt för regeringar att invänta hjälpen från andra istället för att åtgärda sina problem.
Däremot finns det inget förbud för enskilda länder att ge sitt stöd. Och det är därför blickarna vänds mot Tyskland, och i viss mån Frankrike, eftersom det är där den ekonomiska styrkan att ge stöd finns. Och där är man inte så glad att få dessa blickar på sig, allra minst eftersom blickarna nästa gång kan komma från Spanien och Italien, med helt andra och större krav som blir svåra att säga nej till om man en gång sagt ja till Grekland.
Det är mot denna bakgrunden som den tyske finansministern Wolfgang Schüble sagt sig vilja ha ett europeiskt IMF. Med det skulle det ske en spridning av det ekonomiska ansvaret men också just den spridning av risk och åtagande som fördraget i dag vill hindra. I hans perspektiv ligger inte att sänka tröskeln för att hjälpa ett land som misskött sig utan att genom ett EMF kunna skärpa de krav som måste ställas på länder. Men resultatet riskerar likväl att bli detta, att det införs ett verktyg för att hjälpa länder i kris, som länder i kris förväntar sig att få hjälp ifrån. Förslaget om EMF kräver en fördragsändring, inte minst eftersom det innebär ett omvänt förhållningssätt än nuvarande fördrag.
Det innebär att det i vilket fall som helst inte kommer vara tillämpligt på Grekland, däremot att diskussionen kring en fond kan flytta uppmärksamhet från de krav som måste ställas på Grekland och samtliga medlemsstater vad gäller stabilitet och balans i de offentliga finanserna.
En möjlighet när det gäller det mer direkta stödet är att EU-kommissionen garanterar lån till Grekland, men då är man nära det som inte är fördragsmässigt, en annan att enskilda stater ger sådana garantier. Men inget av detta kommer hjälpa om det inte sker en återgång till skarpa och tydliga regler för budgetunderskotten.
Det är många som vill föra diskussionen bort från detta område. Just nu arbetar jag i parlamentet med hur den så kallade exitstrategin ska genomföras. Tillsammans med den liberala gruppens företrädare har jag utifrån ett förslag från den socialistiska rapportören lagt ett antal ändringsförslag som står i strid med den socialdemokratiska uppfattningen att stora underskott stimulerar ekonomin även långsiktigt och att skuldbördan inte ska överdramatiseras. Det är så man sätter sig i Greklands situation. I Spanien och Storbritannien har man medvetet fört en politik som har lett till stora underskott.
Det innebär också att något beslut om att hjälpa Grekland inte kommer att komma förrän Grekland har visat att man kan hjälpa sig självt. Och någon fond kommer det dröja innan vi får. Förhoppningsvis får vi däremot tuffare regler för stabilitetspakten.