En dag med regn och uppehållsväder. Arbete både ute och inne samt lite förberedelser inför både val och den politiska agenda som ska formas under hösten.
Under våren präglades både politisk och ekonomisk nyhetsrapportering om krisen för ett antal länders offentliga finanser. Bristande förtroende, förbrukad trovärdighet och en politik som låtsades som ingenting ledde till en kris för Grekland som i sin tur riskerade att sprida sig till land efter land med stora underskott.
När det nu diskuteras inför hösten 2010 hur länder ska hantera sin ekonomiska kris och de stora offentliga underskotten finns det två linjer som står emot varandra, och som tyvärr ger en felaktig bild av vad det handlar om. Å ena sidan de som vill strama åt, å andra sidan de som vill behålla ekonomiska stimulanser i form av stora underskott.
Den senare linjen har visat sig leda in i skuldfällan och snabbt stigande räntor och men också accelererande kostnader för räntor. När ingen längre vill låna blir den linjen mycket snabbt omöjligt. Den omfattas numera bara av den socialistiska gruppen i Europaparlamentet, några socialdemokratiska ledamöter där och några socialdemokratiska kandidater till riksdagen, och vänstern i övrigt självfallet. De som medvetet vill marschera till Aten förnekar verkligheten som är ett akut hot mot allt vad välfärd heter.
Den första linjen är nödvändig men den är bara en del av det som är nödvändigt. Åtstramning av de offentliga finanserna måste göras, men måste förenas med de stimulanser som öppnar marknader för nya investeringar och innovationer. Men när åtstramning ställs mot stimulans faller detta bort och diskussionen begränsas till de keynesianska ramarna, som om vi glömt allt det som gett de senaste 30 årens oanade globala tillväxt.
Men det är också som om man glömmer bort hur världen runt om oss faktiskt ser ut och den utmaning som krisen egentligen innebär.
Den globala krisen är global för att världsekonomin numera är global i bemärkelsen hopvuxen och integrerad över gränserna. Men den drabbar framförallt de länder som under lång tid har tagit sitt ledarskap för givet. Det gäller Västeuropa och USA mer än andra.
I Kina, Indien, Brasilien och i en lång rad andra länder ser vi tillväxttal som vare sig de eller andra kunde tro för något år sedan, än mindre för ett decennium sedan. Krisens oroshärdar är de ekonomier som har ökat på utgifter och finansierat den med lån utan att säkra att man har en långsiktig tillväxt och betalningsförmåga som grund.
I Europa är Grekland ett arketypiskt exempel. De har genom uteblivna reformer och genom politiska beslut urholkat sin produktivitet och tillväxtkraft samtidigt som de ökat på utgifter och lån.
I det stora hela ser vi detta i den stora omvälvning som krisen blev, mellan den gamla världens industriekonomier som istället för tillväxt använde sig av lån för att finansiera ökat välstånd. USA´s av Kina finansierade upplåning med därav följande underskott och överskott skapade en ny relation i den globala ekonomin, där man kan säga att krisen satte punkt för det gamla och blev start för det nya. Från G7 till G20 eller G2 om man så vill.
Krisen drabbar Europa och USA på grund av låg tillväxt som inte hänger med omvärldens konkurrenskraft och innovationsutveckling. Där har vi bara sett början. Och det är den ännu större utmaningen än stora underskott, eller rättare sagt, problemen med de stora underskotten beror till mycket stor del på den låga tillväxtkraften.
Det gör att en diskussion som bara handlar om tillväxtstimulanser eller ej blir konstig.
De flesta europeiska ledare har nu accepterat att man måste återskapa balans i de offentliga finanserna men de har tyvärr inte insett att de då måste balansera med andra stimulanser i form av tillväxtreformer. Den diskussionen blir istället en fråga för 2020 och framtiden trots att de är nu vi skulle behöva en 2010 strategi för tillväxt som ger den stimulans som kan balansera minskade underskott.
Vare sig Greklands, Spaniens eller Storbritanniens problem kan hanteras utan tillväxt. Men vi får ingen tillväxt utan förtroende för de offentliga finanserna. Det som är frustrerande är som sagt att diskussionen stannar kring de offentliga finanserna, där vi på något sätt blir fångar av Keynes tankeapparat och totalt förtränger det vi lärt oss de senaste 30 åren: att marknadsreformer har gett en unik tillväxt. Och det är fortfarande så att där marknaderna är öppna, och öppnas, där har vi både tillväxt och solida finanser.
Där ligger den politiska och ekonomiska utmaningen: att på en gång ge en stabil grund för tillväxt genom stabila offentliga finanser och samtidigt reformera för en tillväxt som möter de krav en ny globaliserad världsekonomi ställer om vi ska vara ledande.
Det är denna debatt som jag tänkte försöka lägga till grund för arbetet med EPP:s ekonomiska och sociala kommitté men också för arbetet med den så kallade 2020-strategin i parlamentet. I grunden behöver vi en 2010-strategi som ger reformer för ökad tillväxt nu, då kan de påverka var vi befinner oss 2020.