Den gamla drömmen om S som koalitionspartner blommar upp som en tulipanaros med jämna mellanrum. Den bygger ständigt på tanken att med S som koalitionspartner kan moderaterna genomföra moderat politik. Reformera bostadsmarknaden. Få fason på energipolitiken. Sänka skatterna på jobben. Utveckla kunskaperna i skolan. Utveckla konkurrensen. Ja, listan blir lång ända tills någon tänker efter om den politiska verkligheten.
Socialdemokraterna har som sin politiska identitet att vara emot moderat politik inom alla dessa områden. Och när det gäller försvaret så är det trots alla kloka ord från Peter Hultqvist om omvärlden så att den så kallade rörelsen konstant har lagt sig under alla andras anslagsnivåer, undantaget vänsterns. Så har det varit inte minst de senaste 15 åren då nedrustningen påbörjades och så är det ju även nu.
Socialdemokraternas vilja att föra moderatpolitik i regeringsställning tillsammans med moderaterna kan beräknas att närma sig noll, även vad gäller reformer som de i nuvarande eller en egen regering skulle anse vara nödvändiga. Självfallet vore det bra om socialdemokrater plötsligt skulle vilja föra moderat politik men då gör de det lättare utan att vara i koalition med moderaterna. Om nu detta skulle hända, under ivriga angrepp på moderaterna, så är sannolikheten liten sannolikheten för en tulipanaros ännu mindre.
Politiskt skulle koalitionstanken innebära en frysning eller låsning av viktig reformpolitik. Det som var svårt eller omöjligt under allianstiden skulle vara ännu svårare.
Men det stora tankefelet handlar om tron att detta skulle vara ett sätt att hålla Sd borta från makt och inflytande. Det är tvärtom en kontraproduktiv investering i att föra Sd närmare makt och inflytande. En koalitionsregering med S och M skulle ge Sverigedemokraterna en tillväxt större än den som decemberöverenskommelsen gav dem. Alla de moderata väljare som vill se en allianspolitik skulle få en på socialdemokraterna grundad koalitionspolitik. Med Stefan Löfven som fortsatt statsminister på moderat nåde.
Förutom att en koalitionsregering skulle ge fel politik, eller kanske ingen politik alls, som i andra länder med motsvarande koalitioner, skulle den innebära ett släckt hopp om ett kraftfullt alternativ i svensk politik. Genom att spräcka alliansen skulle man åt socialdemokraterna ge det maktövertag de strävat efter ända sedan 1991, nämligen en splittrad borgerlighet. Det var så socialdemokraternas långa maktinnehav formades före 1976 och återetableras även efter 1982, då med centerpartiets stöd. Det ledde nära nog till centerpartiets död, först nu börjar man gradvis återhämta sig.
Det ledde också till att den politiska debattens agenda formades av socialdemokrater, år efter år, och med borgerliga politiker som försökte vara nästan lika goda socialdemokrater, ibland drömmande om en koalition. Men det var socialdemokraterna som betraktades som regeringspartiet. Med ett moderat parti som stödparti till socialdemokraterna skulle socialdemokraterna konservera sin roll som regeringsparti, spela ut allianspartier mot varandra inför nya val samtidigt som Sd stärkte sin roll som oppositionsparti i allmänhet och därmed få ett inflytande som de inte är i närheten av i dag. Det vore ett för Sverige förödande politiskt landskap.
Exemplen runt om i Europa är många men även om de alla skiljer sig åt finns det en lärdom. Det är extremerna som vinner om de stora partierna underminerar rollen som varandras opposition och alternativ.
I Österrike har den ekonomiska politiken tappat konsekvens och hållning. Populism har efterträtt ansvarstagande. Både i flyktingfrågor och i handelsfrågor. En nationalistisk presidentkandidat som drömmer om att återupprätta det gamla habsburgska väldet utanför Europas demokratiska samarbete var nära att bli vald och i kommande val räknar alla med att FPÖ kommer att stärkas rejält.
I Finland ledde den koalitionen mellan socialdemokrater och samlingspartiet till att man inte kunde hantera den ekonomiska krisen. Och sannfinnländarna vann i riksdagsval och fick plats i regeringen.
I Tyskland står reformpolitiken stilla samtidig som ytterlighetspartier växer sig starka. Vore det inte för Merkel så skulle stabiliteten riskera att gå förlorad. Men koalitionsregeringen har lett till kärnkraftsavveckling, en länge passiv Rysslandspolitik och en ekonomisk politik som bygger på gammal stabilitet men inte nya reformer. Det är regeringschefens styrka som är landets styrka, inte koalitionens politik.
Ingenstans är det lätt. Men koalitionsregeringar där huvudmotståndarna delar på makten underminerar politikens centrum.
Vill man stärka Sverigedemokraterna och ge dem ökat inflytande är en koalitionsregering ett säkert grepp. Men en koalitionsregering mellan S och M får en annan konsekvens och den är att den parlamentariska dialogen och konflikten tynar bort till förmån för ett dolt hanterande av makten. Det försvagar politiken men också förutsättningarna för bredare kompromisser och överenskommelser samtidigt som den politiska debatten passiviseras.
Fokuseringen på regeringsbildning istället för på politiken och politikens villkor beror på att så mycket av svensk politisk debatt handlar om regeringsalternativ och inte politik. Därmed tar laguppställningen för regeringen över innehållet i politiken.
I en parlamentarisk demokrati är det naturligt med gränsöverskridande överenskommelser. Det sker lämpligast i parlamentet. Innan ett förslag läggs, efter att ett förslag har lagts eller efter att ett förslag har röstats ner. Det är också naturligt med ett brett samförstånd om grundläggande regler för hur politiken ska bedrivas, som budgetlagstiftningen eller utrikespolitiken.
Vill regeringen är det mycket lätt att uppnå energipolitiska, flyktingpolitiska och försvarspolitiska överenskommelser. En del har redan uppnåtts och andra borde kunna uppnås. Om man inser att politiken ska ha stöd i riksdagen. Vill socialdemokraterna reformera bostadspolitiken kan man utmärkt förhandla om den, men med en insikt om att den måste förändras, inte att den gamla ska få nytt stöd. Försvarspolitiken borde få en bred överenskommelse där man orkar bryta upp från försvarsdepartementets beredningsrutiner och beslutscykler som ligger fem år efter förändringarna inträffat i verkligheten istället för fem år före. En större skattereform skulle kunna uppnås, i vart fall om man är beredd att låta hushållen få behålla mer av sina inkomster. Budgetpolitikens ramar borde bygga på ett brett samförstånd, som S för övrigt bröt tillsammans md Sd för några år sedan. Parlamentarism är något bredare än kannstöperier om regeringsbildningar. Den handlar om politiken i en demokrati.
Vänsterpartiet och Sd bör inte påverka grundvalarna för försvars- och säkerhetspolitiken lika lite som Europapolitiken. V bör stå utanför överenskommelser om budget- och utgiftspolitik eftersom man drivs av renodlad populism och Sd utanför flyktingfrågor eftersom man drivs av främlingsfientlighet. Konstigare än så är det inte.
Men en koalitionsregering som släcker hoppet om en alliansregering och en förändring av Sverige, som kväver debatt och öppenhet och som ger ytterligheterna syre, legitimitet och ökat inflytande vid varje val? Moderaterna ska självfallet fortsatt gå i täten för alliansen och bidra till sammanhållningen. Vi ska se till att alternativen är klara och verkligheten kan förändras. Vi har ingen anledning att säga nej till de röster som stöder vår politik, lika lite som Stefan Löfven någon gång har tackat nej till Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas röster. Det har aldrig hänt. Däremot har han visat eftergivenhet till vänsterns krav på utgiftspopulism och kamp mot företagande, krav som finns även inom S. Och tvärtom till att tacka nej har han aktivt kampanjat för att få Sverigedemokraternas röster, även när det gällt att urholka budgetlagstiftningens samförstånd.
Det är inte i de frågor där Sd stöder ett brett samförstånd de skiljer ut sig. De skiljer ut sig där de är i minoritet. Tanken på att deras röster på sänkta skatter och fritt företagande skulle korrumpera alliansen är naiv eller propaganda av Aftonbladets klass.
Ett starkt moderat parti och en stark allians är den bästa förutsättningen för ett Sverige som kan möta både invandringens, konkurrensens, klimathotets och säkerhetspolitikens många utmaningar.