I dag avrapporterade Tony Blair det brittiska ordförandeskapets resultat. Det handlade framförallt om överenskommelsen om långtidsbudgeten. Blair hävdade, på sedvanligt lysande sätt, att han gjort vad som kunde göras och att allt det som han vill göra inte låter sig göras under ett ordförandeskap.
Det är sant att det är bra att det blev en långtidsbudget. Långtidsbudgeten blev däremot inte bra. Den är fortfarande fastlåst i gammalt bidragstänkande. Det är strukturfonder och socialfonder som går till de gamla medlemsländerna som dominerar medan de nya medlemmarna först i sista stund fick en ökning, inte genom omprioritering utan genom en höjning av inkomsterna från medlemsstaterna. Det blev en ny budget men ingen ny budgetpolitik.
En hel del har det brittiska ordförandeskapet uppnått. Medlemsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien påbörjas. Makedonien blir kandidatland. Och Storbritannien har med den svenska regeringen lyckats driva igenom ett direktiv om datalagring av kontakter mellan medborgares telefonsamtal och Internetbesök, ett direktiv som är unikt i världen eftersom det aldrig tidigare har registrerats så mycket om människors kontakter med varandra. Det är inte ett steg framåt utan ett steg bakåt.
Men när det gäller Blairs löften om att förnya EU har det inte blivit mycket. Arbetet på att förnya den europeiska ekonomin, att stärka konkurrenskraften och göra Europa starkare i den globala ekonomin slutade med ytterligare en stödfond för att möta globaliseringens konsekvenser som om globaliseringen är något nytt som kräver särskilda fonder.
Det som Blair lyckats uppnå är sådant som redan stod på agendan. Det som var nytt på agendan har han inte uppnått. Det är en besvikelse och det kräver ett nytänkande om hur krafterna för att förnya Europa måste samarbeta.