I Oslo försöker man beställa lunch efter den norska menyns namn men blir vänligt hjälpt av en svensk servitör. På Kastrups flygplats förbereder man sig för att lyssna in danskan och inser plötsligt att det är malmöitiska man hör i kassan. Hantverkaren som kommer för att fixa fönsterramarna talar en svenska som bygger på polska, hur det nu var möjligt.
Den fria rörligheten i EU har gynnat oss alla.
Allt fler ser i sina framtidsplaner Europa som utgångspunkten för där man ska studera och jobba. Mängder av medborgare i Europa har kunnat tänka, drömma och förverkliga livsplaner och förhoppningar på ett sätt som ingen trodde var möjligt för bara 20 år sedan.
Det jobb du inte kan få i Malmö kan finnas i Köpenhamn. Den erfarenhet som du vill pröva på kan du få i London. Den vistelse i ett annat land som du tidigare inte kunde få på grund av ditt jobb, kan du nu tack vare ditt jobb få uppleva. Risken för arbetslöshet blir mindre när du kan välja från en så mycket större arbetsmarknad. Möjligheterna att bredda din kompetens ökar när du kan uppleva nya miljöer och perspektiv.
Det binder oss samman och gör Europa i sin helhet till ett gemensamt arv att utveckla, istället för att leva kvar i gamla föreställningar om ”vi” och ”dom”.
Från de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa, de som kom med 2004 (Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien) har många kommit till Sverige för att få ett jobb, erfarenhet och kompetens. Nu tio år senare ser vi att det blev vare sig social turism eller en flodvåg av lågbetalda löntagare som dumpade löner – som företrädare för vårt största parti varnade för – lika lite som de polska rörmokarna skapade några problem i Frankrike.
Samma gäller de rumäner och bulgarer som genom den fria rörligheten kunde komma och arbeta här efter 2007. De bidrog till skatteintäkterna och de stärkte den svenska ekonomin.
De kvalificerade studier som har gjorts visar just detta. Ändå är det så många som vill tro något annat. Det är en sak att de främlingsfientliga grupperna tycker så. De definierar sig ju själva genom att dela in människor i ”vi” och ”dem”. Och där ”dem” alltid blir problemets kärna, inte bristerna i det egna samhället. ”De” får skulden för det mesta, även det som inte hänt.
Men det är i grunden värre när de seriösa politiska partierna accepterar att misstänksamheten, ryktena och skrönorna blir till politikens utgångspunkter och får sätta agenda för den politiska debatten. Då handlar plötsligt politiken om att sätta gränser för den fria rörligheten, på det sätt som vi nu ser runt om i Europa och bland dem som i Sverige varnar för social turism och låglöneinvasioner. När skrämselpropagandan har visat sig vara fel gång efter gång borde vi sluta debattera hur vi ska motverka de problem som vi inte har, eftersom det hela tiden riktar sig mot den fria rörligheten.
Det drabbar inte bara Europa och vår ekonomi utan också de enskilda människor för vilka den fria rörligheten gör framtiden bättre. Och det drabbar i slutändan oss alla när misstro blir till motsättningar och diskriminering. Det drabbar plötsligt också alla de svenskar som i dag har möjligheten att röra sig fritt i Europa.
Gunnar Hökmark