Blott barbariet var en gång fosterländskt, skrev en gång Esaias Tegnér i polemik mot dem som ville framhäva kultur och bildning som det nationellt exklusiva. Vi vet ingen av oss varifrån, och från vad, vi egentligen kommer.
Därför är tragedin nu en europeisk tragedi och det polska folkets förmåga att hantera detta något för oss att vara stolta över. Därför att vi är en del av varandra. Vilka vi och de nu är, skriver Gunnar Hökmark i Borås Tidning.
Många kan hävda att de är släkt med Gustav Vasa, men på samma sätt är många i nedstigande led i någon del valloner eller galizier, för att inte nämna skottar, holländare eller tyskar som i olika vågor av den svenska historien har bidragit till vårt samhälles prägel men också till våra DNA.
Och vem jag är, funderar jag ibland på när jag läser om gamla svensk-danska krig. Svensk är jag, men de som krigade mot Sverige på den tiden var kanske mina förfäder, såvida inte mina skånska rötter någon gång fick en del av den gamla tidens svenska gener, om det nu finns svenska gener. Boråsare är jag lite eftersom jag lärde mig läsa här, men det är svårt att av det skälet hävda att jag är en västgöte.
Vi är vad vi är, inte vad andra har varit. Vi formas av den kultur och den identitet som präglar vår miljö och vår uppväxt.
Ibland får jag frågan om det finns en europeisk själ eller en europeisk identitet. Men människor i Transsylvanien har andra referenser och en annan historisk bakgrund än de som är uppväxta i Sjuhäradsbygden. Men kanske finns den europeiska själen eller identiteten i den spegelbild av andra som finns hos oss själva.
En gång när jag skulle svara på frågan slog det mig att det kanske är den smärta och de tragedier vi tillfogat varandra som skapat en del av vårt arv. Såren naturligtvis, men också just därför en gemensam strävan efter en civilisation som förhindrar upprepningen. Och kanske är det just de idéer och tankar som följt av att vi har mött varandra som i sin tur lett till att vi mött nya tankar, kunskaper och traditioner.
En svensk gillar köttbullar och kåldolmar för att inte glömma vår nationalrätt pizza. Potatisen invandrade en gång till ett land som annars hade hållit sig till kålen. Den extremt typiska svenska traditionen att fira lucia är en så övertydlig paradox i detta hänseende eftersom en torterad ung kvinna från Syrakusa på Sicilien knappast har någon närmare likhet med en ung blond flicka i en släde i det svenska vintermörkret.
När jag först läste på webben om flygolyckan på vägen mot Smolensk slog det mig med vilken tragisk ironi historien nu hade utsatt det polska folket för ännu en svår prövning. Polen är att av våra grannländer som har genomlidit otaliga delningar, utraderats från kartan, utsatts för det nazityska angreppet, det kommunistiska angreppet och sedan ovanpå det 50 år av totalitärt förtryck i sovjetisk regi.
Och när minnet av dem som mördades ska högtidlighållas drabbas man av ännu en förbannelse. Likväl, trots allt detta, har det polska samhället utvecklats till en av de stabilaste ekonomierna i Europa. Ett land i snabb förändring, en stabil demokrati och rättstat och ett land som nu möter denna tragedi med sorg men också lugn och stabilitet.
Det är värt att känna stolthet över ett sådant grannland och medkännande inför tragedin. Vår gemensamma historia har formats av krigen, härjningarna och konflikterna men även av de tankar och idéer vi fått från varandra. Det förflutna ger oss en gemensam själ och identitet.
Massavrättningarna i Katyn 1940 är, liksom decennier av lögn om vem som utförde dem, ett europeiskt sår som tvinnat oss samman. Därför är tragedin nu är en europeisk tragedi och det polska folkets förmåga att hantera detta något för oss att vara stolta över. Därför att vi är en del av varandra. Vilka vi och de nu är.
Gunnar Hökmark europaparlamentariker (M)