Den enda demokratin i sin del av världen

Dagens val i Israel verkar ha utfallit mycket jämnt med Arbetarpartiet sida vid sida med Likud. Kanske leder det till en samlingsregering. Det skulle vara ett bra utfall ur en svår situation. Det skulle minska utrymmet för de extrema grupper som använder sig av sina röster för att få genomslag för dogmatiska uppfattningar. Israels styrka som demokrati är den starka roll som de sekulära partierna har spelat genom årtionden.

Ovissheten inför valet, och nu ovissheten kanske ända fram till på fredag, är ett uttryck för att demokratin till sin natur präglas av osäkerhet. Det är väljarna efter en öppen valkampanj som avgör den framtida politiken. I demokratier är resultaten sällan säkra, i diktaturer vet man dem alltid på förhand. Putin, Kommunistpartiet i Kina, Assad, ayatollorna, shejkerna och prinsarna vet alla att de kommer att vinna eftersom de kontrollerar inte bara röstningen utan också debatten och yttrandefriheten.

Israels valkampanj har präglats av två från varandra olika frågor. Den ena om det israeliska samhällets sociala utveckling med allt vad gäller bostäder, integration och löner på bordet. Den andra om Israels existentiella överlevnad som stat och som samhälle. Den första präglar de flesta europeiska samhällen. Den andra knappast alls.

I debatten efter terrordåden i Paris och Köpenhamn har vi fått en debatt om hur vi skyddar oss mot terrorn och dess konsekvenser. Från hur vi skyddar liv till hur vi skyddar mänskliga fri-och rättigheter så att inte kampen mot terrorism sker på bekostnad av medborgarnas fri- och rättigheter.

Oavsett valresultatet ser vi där hur Israel skiljer ut sig från sina grannar. En öppen demokratisk debatt. En opposition av många slag som inte räds makten utan som kan vinna den. Det enda landet i Mellersta Östern där araber har rösträtt och alla andra demokratiska fri- och rättigheter, från rätten att vara homosexuell till rätten att kandidera till landets parlament.

I Israel har man trots en kontinuitet av existentiella hot, krig som hotat att utplåna landet, hot om att utplåna landet, terror som siktar till att utplåna människors liv och en omgivning präglad av slutna och fattiga ekonomier där antisemitism frodas. Där har man kunnat bygga ett välstånd mitt bland alla fiender och under ständiga krig, där har man slagit vakt om en rättsstat, trots alla hoten, där har toleransen mot oliktänkande förblivit ett fundament. Det är inte vad man kan säga om grannländerna.

Hade grannländerna haft samma demokrati som Israel hade vi inte bara haft svårt att förutspå framtida makthavare utan också haft en fredlig utveckling präglad av att demokratin som samhälle begränsar hatets utrymme. Vi kan ha många synpunkter på israelisk politik vad gäller förhandlingar och bosättningar men det har man även i Israel. Skillnaden är att i Israel påverkas säkerhetspolitiken utifrån av hur människorna ser hoten och hur de vill möta dem.

De som inte vill förstå hur hot mot en nations överlevnad påverkar dess säkerhetspolitiska alternativ har glömt hur de hot vi upplever i dag från terror påverkat vår syn på säkerheten på gator och torg. Hade Israels grannar varit demokratier hade inte bara araber haft ett bättre liv dag, det hade även israeler. Det är inte Israels demokrati som är det stora problemet i Mellersta Östern utan de många diktaturerna. Det är dagens val en påminnelse om.