I den mån svensk politik ska diskuteras när man diskuterar svensk politik kan följande sägas;
Sverige har en utrikespolitik som på avgörande punkter saknar förankring i Sveriges riksdag. Erkännandet av Palestina har inte bara ställt Sverige ensamt EU utan också bidragit till att vi ställt oss utanför varje form av inflytande när det gäller fred. Erkännandet innebar också att vi ställde oss utanför dem som stöder och värnar den liberala demokratins grundläggande värden.
Erkännandet av Palestina som självständig stat stred mot grundläggande principer för erkännande och innebar ett ensidigt erkännande utan krav på respekt för staten Israels rätt att existera. Det innebar ett stöd till två regimer som saknar respekt för mänskliga fri- och rättigheter, som bekämpar eller motarbetar demokrati och ser rättsstaten som en fiende. Sverige valde i praktiken sida mot den ensamma demokratin, som dess grannar vill utplåna, och dem som anser att hatet mot Israel ursäktar antisemitism.
Oförmågan att dra en skarp gräns mot antisemitism och terror i Mellanöstern har också öppnad dörren för den antisemitism som vi sett som allra tydligast i Malmö, och som gjort insteg i regeringspartiets egna organisation där. Den har också påverkat de socialdemokratiska kommunalpolitikernas vilja och förmåga att dra en gräns mot antisemitismens krafter i Malmö.
Relationerna med diktaturerna som hotar Israel är starkare och mer positivt laddade än relationerna med Israel. Regimer som mördar, avrättar, förtrycker och misshandlar sina medborgare i allmänhet och kvinnor i synnerhet har inom ramen för feministisk utrikespolitik blivit intressanta för dialog land, bannat om kvinnors ställning i samhället som en grupp, där svenska statsråd accepterade förtryckets symboler som en maktens manifestation mot de förtryckta.
Kina har mötts av en pliktskyldiga uttalanden men inte av en strategi för att möta en diktatur som gemensamt med andra länder drar tydliga gränser. Sverige använder sig av tystnaden som diplomati mot världens största och mäktigaste demokrati, även när den söker använda sig av diktaturens logik mot fria samhällen. Mot Ryssland har den svenska regeringen dragit tydliga gränser när det gällt folkrättens principer om respekt för gränser men varit svagt och passivt när det gällt en Rysslandspolitik som ställer krav på respekt för fri- och rättigheter och på att Ryssland respekterar Europas demokratier och rättsstater.
Den svenska Europapolitiken har varit passiv när vi borde vara ledande, som i budgetförhandlingar och digitaliseringsfrågor, men aktiva där vi borde hindrat och stoppat. Den sociala pelaren som nu leder till krav på europeisk lagstiftning som undergräver den svenska modellen är ett resultat av statsministerns tro på att man kan använda EU till inrikes partipolitik. Kraven på att digitalisering och dess lagstiftning drivs nu av andra länder i täten, inte av Sverige, lika lite som kraven på en gemensam säkerhetspolitik där regeringen saknar en uppfattning eller har för många olika.
Säkerhetspolitiken bedrivs isolerat från riksdagens tydliga majoritetsuppfattning om en Nato-option och förnekar den avgörande betydelse som Nato har för hela Östersjöregionen och Europa i sin helhet. Istället för att Sverige formar sin egen säkerhetspolitik baserat på egna uppfattningar hänvisar regeringen till ryska företrädares motvilja mot att Sverige blir en del av ett starkt Nato, samtidigt som man är eftergiven till Mp och V.
Försvarspolitiken är senfärdig och når först om fyra år upp till de historiskt låga nivåer som vi hade 2005. Den upprustning som skett i vår omvärld och de hot som nu utvecklas mot oss, liksom den hybridkrigföring som pågår, har inte påverkat S och Mp.
Det gäller också när man ser till handfallenheten mot hedersförtryck, antisemitismen i städer som Malmö, kriminalpolitiken och passiviteten till avrättningar, sprängningar och grov organiserad kriminalitet. Man värnar inte den liberala demokratin genom att låta statens våldsmonopol undermineras och grov brottslighet bli till en samhällsfaktor.
Migrationspolitiken måste ställa krav på människors anpassning till svenska lagar och regler, den måste bygga på rättsstatens principer, inte på motsatsen. Så värnar man inte den liberala demokratin.
Segregation och arbetslöshet liksom en politik som sätter stat före marknad underminerar den liberala demokratin och öppnar upp för statens makt över samhälle och individ. Kampen mot välfärden där människor får välja är en kamp mot valfrihet och den liberala demokratins vision om ett samhälle som är större än staten.
Ständiga attacker på privat företagande, ständiga krav på att staten ska gå in och ständiga hot om skattehöjningar som slår mot företagande, människors sparande och inkomster är inte en kamp för den liberala demokratin utan för dess motsats.
Det går inte att hävda att den regering som Sverige har värnar den liberala demokratins värden. Dess hantering av kriser har präglats av handfallenhet, passivitet och ansvarsflykt som underminerat förtroendet för statsmaktens förmåga. Det finns så vitt känt inte många som känner stolthet över regeringen Löfvens hantering av kriser som skogsbränderna, transportstyrelsen, kraftförsörjningen eller pandemin. Inte ens de mest lojala ledarsidorna.
En retorik som hävdar att bara den egna regeringen står för demokrati och stabilitet, att oppositionen hotar demokratin och samhällets stabilitet hör inte till det språkbruk som regeringar som värnar den liberala demokratin använder. Det är uttryck för en auktoritär maktpolitik där värdet av demokratins maktskifte, oppositionens rätt att agera och väljarnas dom förnekas.
De som nu menar att regeringen Löfven är ett skydd för den liberala demokratin och det enda alternativet för demokratin har mycket att bevisa. De har inte mycket till politik att vara stolta över. Bara de egna deklamationerna. De står för en auktoritär liberalism, eller dess syster auktoritär socialdemokrati, där bara en regering kan tillåtas vara den legitima.