Den 24 februari är det ett år sedan Ryssland gick över gränsen. Inte bara över Ukrainas gräns utan över den gräns som den europeiska säkerhetsordningen byggde på. Och gränsen mellan det ständigt pågående lilla kriget och det storskaliga konventionella kriget utan några betänkligheter och utan att ens försöka dölja syftet; att knäcka och erövra ett annat land för att eliminera dess nationella identitet och integritet.
Det är Ukraina och Ukrainas folk som oförskyllt drabbas hårdast av detta krig i massmördandets form. Så många som har dödats i det som i grunden syftar till ett folkmord. Städer, samhällen och byar som bombats sönder genom terror dag efter dag. Obönhörligt och hämningslöst. Utan mänskliga hänsyn, utan respekt för livet. Kvinnor, män, nyfödda, åldringar och unga. Mördandet sätter inga gränser för vilka som är målet och håller sig inte inom någon krigets gräns. Alla ukrainare är målet för den ryska krigsmaskinen.
Där Ryssland hann ockupera ukrainskt territorium såg vi avrättningarna, tortyren, våldtäkterna och plundringarna. Det är den realitet av förtryck och barbarisk ondska som Moskvas vänner i Europa vill legitimera genom fredsförhandlingar där krigsnationen ska få sin del av offrens liv.
De som anser att freden ska nås genom att krigshetsaren ska belönas står inte på fredens sida utan bara på krigshetsarens. Vi har mött dem i debatterna. De är inte många men de hävdar att det var offrets fel att angriparen angrep och mördade. De anser att offret ska offra sin framtid och sin frihet som en belöning för kriget. De är inte någon fredsrörelse utan de ryska krigshetsarnas nyttiga vänner.
Det är Ukraina som är förött och som dag efter dag föröds av det fortsatta kriget. Men Ryssland föröder också sin egen framtid. För varje bomb och varje missil som träffar sina mål i form av människor, byggnader och samhällen vänds världen ännu ett steg bort från den pariastat som Putin har gjort Ryssland till. En nation som präglas av den genomvridna lögnen, en lögn som de själva vet är lögn, som vi vet är en lögn och som de vet att vi vet är en lögn. Mer förljugen än så kan man inte vara. Det är den moraliska konkursen som för mycket lång tid framöver gör Ryssland till en stat som man kan ha affärer med, tillåta besökare ifrån eller acceptera i internationella fora. Ryssland har gjort sig till en pariastat.
Det vore för lätt att säga att det är Putinregimen som bär ansvaret. Så är det självfallet. Men ansvaret går långt vidare än så. De som låter Ryssland begå de brott landet nu begår är delaktiga i brottet. Den ryska militärledning som inte bara har avslöjats i sin bristande kompetens och överväldigande korruption utan också i sitt barbari. Alla de som tyst tittar i golvet när diktatorn håller sina tal av lögner. Och ytterst alla de som låter livet gå vidare utan att resa sig och välta diktaturen över ända. De har goda skäl i form av terror och förtryck att tiga men de har än större skäl att på grund av vad som är rätt och riktigt agera. Det är självklart att döma dem som går i täten och har det faktiska ansvaret. Alla de som fattar besluten och hyllar lögnarens lögner. Men alla de andra som genom sin passivitet låter allt förbli vid folkmordets logik har också ett ansvar. Putin har dragit ner Ryssland i en moralisk ruin.
Så länge dagens Ryssland anser sig kunna vinna på krig och hot kommer dagens Ryssland förbli det samma och fortsätta med krig och hot. Det handlar om oss alla. Ukrainas folk har visat oss vad motståndet innebär och vad det kräver. Det kräver mod och samling. Det modet och den samlingen måste nu gälla Europa i sin helhet. Tillsammans med USA och andra av världens demokratier måste vi nu stödja Ukrainas folk inte bara för att de behöver det för att försvara sitt land utan för att de försvarar vår frihet och våra principer också.
Allt är inte svart och vitt i vår värld. Men när en diktatur anfaller en demokrati som vill kunna gå sin egen väg, som inte hotar någon annan än genom vad demokratin innebär för dikaturens legitimitet är det svart och vitt. Putins diktatur och dess angreppskrig är svart. Ukrainas försvar av sitt land och sitt folk är vitt. De som inte kan välja är de som själva lever gråzonen mellan demokrati och diktatur.
Ett år av kriget som förändrade vår värld. Nu förändras vår värld fortsatt. Den fria världen har bringats närmare varandra. Europa och USA har fått en starkare länk. Europa har fått en enighet som gör oss starkare. Det svenska samhället är blått och gult i den sak som förenar oss; att Ukraina måste vinna och Ryssland förlora föra att demokratin och friheten ska vara segrare. Det har vi lärt oss under det år som har gått. Vi har också lärt oss att demokratin är starkare än diktaturen av det enkla skälet att demokratin är älskad men diktaturen fruktad.
Den insikten kommer att förändra världen än mer. Ryssland och andra despotier förlorar nu sin legitimitet och allt det våldskapital man har så länge man bara hotar. Kanske kommer Kina göra Ryssland till en underordnad makt, så som Kina under decennier var till Ryssland. Kanske kommer allt fler länder vars regimer har trott på Putins kraft vända sig bort till andra länder som ger mer säkerhet och framtid.
Kriget förändrade världen men det har också förändrat oss själva. Vi inser, som den gamle greken Pericles sa i det stora Begravningstalet; ”Friheten är en säker tillgång enbart för dem som har modet att försvara den. ” Det har Ukrainas folk lärt den fria världens medborgare. Det är en insikt som kommer göra att Ryssland förlorar kriget. Sin heder har man redan förlorat. Det står klart den 24 februari 2023.
Vi stöder Ukraina. Vi gör det för om inte Ryssland besegras kommer kriget rikta sig mot ständigt nya offer. På måndagsmöten varje måndag och vi stöder Ukraina för att dess folk ska få mer vapen att försvara sig med, mer ammunition att driva tillbaka ryska trupper med, mer finansiellt stöd för att kunna upprätthålla ekonomin, mer politiskt stöd för att klargöra att Ukrainas framtid är i Europa och i EU.