Den 11 september 2003 är för oss svenskar en påminnelse om mordet på Anna Lindh och den tragedi som drabbade hennes familj men också oss alla som del av det samhälle som förlorade en företrädare som stod upp för sina idéer. Det var för oss alla en förlust för demokratin, för dem av oss som på olika sätt kände henne en sorg och för hennes familj en meningslös tragedi som för alltid förändrade livet.
Den 11 september 2001 i New York blev en dag som förändrade världen. För USA blev det en plötslig insikt att man även hemma kunde bli utsatt för angrepp. En ny hotbild och en ny konflikt som var svårare att beskriva och hantera än någon tidigare var plötsligt ett faktum för den demokratiska världen. Den viktiga insikten glömmer vi alltför lätt bort i diskussionen om olika terrorgrupper, nämligen risken för det som kallas asymmetriska angrepp, det vill säga en liten grupp, en liten organisation eller en stat utan egen militär förmåga kan med enkla medel utsätta stora länder och utvecklade samhällen för fatala angrepp. I den meningen var det som hände i New York i all sin totala tragedi en mindre reflektion av vad en ny tids hotbild innebär.
Den kan inte bemästras med militära medel även om den förutsätter militär beredskap och militära svar. Den måste hanteras genom en global politik som inkluderar fler, som inte leder till delade samhällen och den frustration som följer när grupper av människor ställs vid sidan om, med klyftor som inte går att överbygga. Det är mer globaliseringen vi behöver, en globalisering som når fram till Afghanistans dalar och Saudiarabiens förtryckta samhällen. Det är där globaliseringen inte når fram som klyftorna växer.
Under morgonen debatterade jag med Jens Holm, ledamot för vänsterpartiet