Den 11 september är ett tragiskt minnesmärke i den moderna historien. Nära tretusen dog när de satt på sina kontor, mötesrum eller på väg hem till familjen. Det sägs ofta att det är en dag då vår värld förändrades. Och det är sant. Det la grunden för en annan ordning i världen, som från det lilla förändrade flygets rutiner och säkerhet till det väldigt mycket större –invasionerna av Afghanistan och sedan Irak. 11 september blev en kedja i en lång utveckling som på många sätt präglar dagens värld. Vi ser det tydligt i konsekvenserna av talibanernas maktövertagande i Afghanistan tjugo år senare.
Men sanningen är nog att den 11 september inträffade på grund av att världen redan hade förändrats men att det saknades en medvetenhet och en insikt om det. När muren i Berlin föll hösten 1989 och sedan järnridån slutligen genom Sovjetunionens kollaps hösten 1991förändrades världen. Det var en frihetens tid och en demokratins triumf som följdes av marknadsekonomins genombrott i världsdel efter världsdel. Fri handel, investeringar och tillväxt mellan ekonomier som öppnat upp sig för varandra förändrade allt.
Då fanns det bara en miljard människor som levde i relativt välstånd. I dag är det närmare fem miljarder som gör det. Ett tecken på den ekonomiska och teknologiska utvecklingens mångfaldiga dimensioner är att det i dag finns fler mobiltelefonabonnemang än människor på vår jord. Antalet riktigt fattiga är samtidigt färre än någonsin under modern tid. Det yttrar sig bland annat genom att färre människor i dag dör i naturkatastrofer.
Det blev då populärt att se det som att friheten och demokratin hade segrat för gott. Historien var slut, blev temat för Francis Fukuyamas bok ”The End of History and the Last Man”. Även om hans budskap övertolkades, i alla fall enligt honom själv, var det ett tema som präglade tiden. Den svenska militära underrättelseanalysen i början på 2000-talet hävdade att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig tid, något som kom att motivera den nedrustning Sverige i dag ångrar.
Fukuyamas tes var att den liberala demokratin nu hade visat sin systemmässiga överlägsenhet på ett sätt som gjorde att den aldrig skulle kunna ifrågasättas. Men historien tar aldrig slut. Den fortsätter och fortsätter. Problemet var att efter 1991 fortsatte den utan att regeringar och politiker riktigt insåg och såg vad som hände. Efter befrielsen kom nämligen friheten, och friheten är en tillgång för alla krafter, inte bara för frihetens krafter.
I friheten kan gamla värderingar som hör till en annan tid utvecklas på nytt. Auktoritära tanker och nationalistiska tanker som på nytt sätter staten över den enskilde och dennes frihet. Religiös extremism som ser den liberala demokratin som en inskränkning av det samhälle de anser deras gud vill se. Helt enkelt korrupta krafter som i skenet av nationalism, religion eller absolut ledarskap tar sig makten över andras liv för att berika sig själva.
Det var en sådan radikalisering som kunde växa sig utanför det kalla krigets mentala och politiska begränsningar som ledde till den 11 september. Bakgrunden var en fortsatt växande islamistisk extremism, med USA och västvärlden som demonerna.
När motkrafterna Öst och Väst inte längre balanserade varandra kunde nya motsättningar växa fram och växa sig starka. Vi ser det i Mellanösterns många regionala motsättningar och konflikter, liksom hur afrikanska länders utveckling undermineras av en transnationell extremism. I Europa avlöstes Sovjetunionens globala hot med Rysslands regionala. Turkiet som under lång tid lutade sig mot väst drogs till slut in i den regionala malströmmen av kraftmätningar och en annan politisk logik. När skillnaden mellan demokrati och diktatur inte stod klar blev det lättare för makthavare att i fria samhällen relativisera demokratin och säga sig tala i dess namn. Så blev den gamla tidens värderingar och motsättningar en politisk logik i Ungern, Polen och Rumänien, liksom i andra länder i Östeuropa samtidigt som länder som Malta och Cypern blev föremål för ryska intressen och korruption. Och runt om i Europa ser vi i dag hur de ryska och kinesiska regimerna agerar innanför våra gränser. Islamistisk extremism är en verklighet inte minst i Sverige med antisemitismen i Malmö och det relativt största antalet IS-terrorister, förutom ett antal planerade och några genomförda terrordåd.
Efter järnridån startade en ny historia, där motsättningar och krigföring inte stannade vid territoriella gränser utan nu kunde föras inom de fria samhällenas ram. Desinformation, cyberkrigföring och digitalisering som ger en räckvidd djupt in i våra samhällens kassaapparater och elsystem, destabilisering genom media, företag och korruption, krig genom ombud, ekonomiska blockader och energiberoende med mycket mer.
Det är en mycket bättre värld vi lever i. Litauen, som jag besökte i veckan, är ett fritt land, men med sin tids nya motsättningar. Europa är återförenat och fredligt men med sina interna och externa hot. Historien tar aldrig slut. Det var till det faktum som världen vaknade den 11 september 2001.
Det anmärkningsvärda är att vi sedan dess fortfarande inte har hunnit utveckla vår försvarsförmåga till de utmaningar vi ser i dag, inte minst de konventionella hot som vuxit fram med Rysslands regionala syften. Vi har ingen fungerande terroristlagstiftning som kunde använts mot IS-terrorister. Vi har ingen lagstiftning som möter den djupt organiserade brottslighet som tar över delar av vårt samhälles rättskipning i utanförskapets områden, men som också hotar vårt samhälles institutioner i sin helhet. Vi har ingen politik för att möta Kinas påverkanspolitik och heller ingen för att möta dem som hotar oss med cyberkrigföring. Vi har inte en försvarsförmåga som möter de små hoten som kan beröra bara oss. Vi har inte insett att i en värld där den fria världen är ett gemensamt mål för dess fiender är vi alla allierade vare sig vi vill det eller ej och borde vara gemensamt förberedda för att möta hoten.
Den 11 september var en tragedi och ett slag mot den fria världen. En annan tragedi är att den fria världen ännu inte har samlat sig mot den mångfald av hot som växer fram i en värld där historien aldrig tar slut. Svenska regeringar och svenska politiker har ett ansvar för passiviteten både vad gäller vår egen förmåga och vår förmåga att gemensamt med andra möta dessa hot. Det gäller också Europas ledare och Europeiska Unionen. Det gör att risken för nya överraskningar och nya uppvaknanden efter nya tragedier är stor.