Den tidiga morgonen den 1 september 1939 angrep tyska stridskrafter Polen till havs, från luften och på land. Slagskeppet Schleswig-Holstein öppnade plötsligt någon timme innan soluppgången utan förvarning eld mot den polska garnisonen på Westerplatte precis utanför den tidens Danzig, i dag Gdansk. Och samtidigt började bombningen av städer och framstötar av stora arméförband mot ett Polen som så sent som 1918 återvunnit sin frihet och självständighet.
Tyska soldater hade i falska polska uniformer kvällen innan genomfört en attack mot en radiostation på tysk mark, lämnat efter sig dödade lägerfångar också i polska uniformer.
Så förklarade Hitler att Polen hade börjat kriget. Angreppet skedde precis en vecka efter att Molotov-Ribbentrop-pakten den 23 augusti hade signerats i Moskva, en pakt där Hitler och Stalin gemensamt förberedde andra världskriget genom att komma överens om hur Europa skulle delas. Och i Polen gick den gräns som delade Europa. Drygt två veckor efter det att tyska trupper anfallit den 1 september angrep Sovjetunionen Polen från sina gränser. I Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga delar, delar som under lång tid förblev hemliga och i dag fortfarande förnekas men också försvaras av Moskva, framgick hur Europa skulle delas mellan Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen. Det skulle ta Europa sex år av brutalt krig innan krigets helvete var över.
För östra Europa tog det 50 år att komma bort från det förtryck som uppdelningen ledde till, innan frigörelsen började 1989, bland annat med den folkliga manifestation som ledde till att två miljoner balter höll varandras händer från Vilnius i söder genom Riga och till Tallinn i norr. Redan i början av 1980-talet hade polska Solidarnos börjat sin kamp som ledde till att Polens första fria val hölls sommaren 1989 och raderade ut kommunisternas stöd i Sejmen, det polska parlamentet. Det fanns mycket få som ville ha kommunister vid makten i det Polen som härjats, förtryckts och förstörts av realsocialismen.
Planhushållningen, fattigdomen, förnedringen, fängslandena, deportationerna och avrättningarna var en del av en regim som visserligen hyllades av svenska kommunister men föraktades av polacker. När jag just dagarna inför 50-årsminnet av krigets utbrott ledde en delegation av unga svenska parlamentariker var förvåningen stor över att vi i vår delegation, från ett fritt land, hade en kommunist med, nämligen sedermera socialdemokraten Ylva Johansson.
Eftersom Stalin och Hitler gemensamt genom Molotov-Ribbentrop-pakten delade Europa blev det också en gemensam uppgift för svenska kommunister och nazister i Sverige att försvara den. Den var till för att skydda Europa från imperialism, kapitalism och Storbritanniens och Frankrikes aggressioner hette det. Nazister och kommunister blev till bröder och systrar i försvar av det skändliga, det falska och det brutala. Men falskheten och brutaliteten vändes till slut dem båda mot varandra och när Sovjetunionen invaderade de baltiska staterna en andra gång stod svenska kommunister trofast kvar på Stalins sida medan en krympande skara nazister gjorde Hitlers sak. Det tillhör en av de ömkligare delarna av svensk politisk historia.
När Stalin dog 1953, efter att ha gjort sig till en av Europas stora massmördare vid sidan om Hitler, formulerade de svenska kommunisternas ledare CH Hermansson det så här: ”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. Utan att ha studerat Stalins teoretiska verk är man analfabet i ekonomin, politiken, filosofin Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.”
Det var så inspirerande för nya generationer av medlemmar till Vänsterpartiet att de ville vara med i en revolutionär rörelse som hyllade det totalitära förtrycket och en regim som avrättade miljoner och åter miljoner människor. År efter år sändes hyllningstelegrammen till diktaturernas ledare på årsdagar, födelsedagar och så kallade fredsdagar. Så såg det parti ut som Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson gick med i. Och fortfarande sänder de sina hälsningar när nya diktaturer träder fram, som i Venezuela, bara för att sluta när förödelsen är uppenbar. Och fortfarande vill man förstatliga allt ägande.
Det fanns alltför många som försvarade , romantiserade och idealiserade det brutala förtrycket. Än många fler hävdade att det skulle accepteras för att på den grunden bygga en som det hette Gemensam Säkerhet med diktaturerna.
Stalin gjorde Hitlers krig möjligt och gav honom en legitimitet i det tyska samhället. För Hitler handlade kriget om Lebensraum, tysk överhöghet, den ariska rasens överlägsenhet och det unika hatet mot judar som syftade till att över hela Europas gränser utrota varje människa som var jude. Koncentrationsläger, omedelbara avrättningar av familjer, av unga män, av äldre, medicinska experiment på människor som hade epilepsi, Downs syndrom eller mentalt sjuka liksom på varje jude man kunde få tag på, liksom på politiskt oliktänkande eller på romer, eller kristna som stod upp för mänsklighetens värden.
Den första september 1939 blev inte bara inledningen till andra världskriget. Det är också en påminnelse om vad det innebär när demokratiska länder och civiliserade samhällen försummar förmågan att försvara sig mot den brutala ondskan och det väpnade våldet.
Nazismen och Hitler var unika tragiska företeelser i den europeiska historien som aldrig får relativiseras. Sovjetunionen utgjorde från 1918 ett annat skräckvälde som lär oss hur lätt det är för alltför många att låta retoriken ursäkta massmördare och förtryckare. Hitler och Stalin delade på Europa eftersom de båda delade föraktet för demokrati, mänsklig värdighet och individens frihet. Det gör att de som vill värna demokrati, frihet och fred måste värna om orden mot dem som vill relativisera förtryckets idéer och om den gemenskap mellan demokratier som är det främsta värnet för fria länder.