I Japan slår en naturkatastrof av historiska proportioner till. I Nordafrika sveper en historisk storm av förändring fram. Metaforen om en Tsunami för Nordafrika är en verklighet för de människor i Japan som drabbas nu. Och i båda fallen är det ett uttryck för större krafter än vad människor och regimer kan stå emot. I Libyen drabbar det tusentals människor i form av ett medvetet mördande. I Japan vittnar antalet dödsoffren om att inte ens det mest utvecklade samhälle kan gå oskadat när naturen släpper loss sina krafter. Dödssiffrorna klättar nu upp till nivåer som är skrämmande.
Det rimmar illa med den föreställning vi instinktivt går och bär på, nämligen att det alltid finns en förnuftig och klok lösning på problem. Men, som med naturkatastrofer, det finns krafter som människan inte rår på, och, som i Libyen, det finns hat och maktfullkomlighet som människans förnuft inte rår på.
I det senare fallet måste vi agera för att begränsa hatets och maktfullkomlighetens brutalitet och förmåga att påtvinga andra underkastelse. En flygförbudszon med stöd av Arabförbundet är inte bara viktig för att minska brutalitet och dödsoffer, trots att den i sig säkerligen riskerar även civila dödsoffer, utan också för att bidra till att sätta punkt för Gadaffis maktutövning med de risker det innebär även för andra delar av världen.
När det gäller naturkatastrofer påminns vi om att trots de höga dödstalen i Japan så är utvecklade och fria samhällen bättre rustade att möta naturens krafter. Bättre hus och en regering som måste prioritera medborgarnas liv och säkerhet skiljer sig från de länder där fattigdomen inte lämnar något skydd mot naturkatastrofer och där makthavare kan prioritera sin egen makt snarare än medborgarnas liv. Den brutalitet som människor i Japan mött i skalvens och Tsunamins spår beordrar Gadaffi ska drabba hans egna medborgare i form av urskiljningslös beskjutning och bombning. Diktaturens och demokratins logik skiljer sig även när naturkatastrofer och krig drabbar människorna fullt ut.
Bloggar: Carl Bildt, Ankersjö, Kent Persson.