Drygt ett år har passerat sedan januariavtalet trädde i kraft och Sverige åter igen fick en regering som saknade stöd hos en majoritet av det svenska folket. En regering som genom sin avsaknad av gemensam vision sett till att vi nu befinner oss i ett politiskt vakuum, där problemen fördjupas och Sverige försummas. Denna politikens vanvård leder också till att det kitt av samförstånd och gemenskap som är demokratins viktigaste styrka undermineras, något som får allvarliga konsekvenser i människors vardag.
Anledningen till varför januariavtalet är så skadligt för Sverige är att det bygger på att motverka demokratins genomslag, då det är byggt på att politiska partier överlämnat ett politiskt mandat till en regering som i politikens sakfrågor saknar stöd i riksdagen. Därmed motverkar man den majoritet som finns i en lång rad olika frågor som skatter, försvar, kamp mot kriminalitet, välfärd och valfrihet samtidigt som man inte kan föra den politik som är regeringens.
Det är därför som väldigt lite bra, och även väldigt lite dåliga, beslut har fattats. Det befängda förslaget om att förbjuda vinst i vissa företag har inte blivit av, vilket räddat stora delar av svensk sjukvård, äldreomsorg, skolor och förskolor. Men några reformer som för Sverige framåt har heller inte genomförts, vi har fortfarande en hög arbetslöshet och en enorm bostadsbrist.
Men värre är att de absolut nödvändiga besluten inte heller har fattats i frågor som rör kampen mot brottsligheten. Vi har fortfarande brist på straff och konsekvenser för terrorister, grovt kriminella och gängledare. Samordningsnummer som missbrukas och där hälften av dem som fått det inte har en kontrollerad identitet, samtidigt som vi utvisar människor som arbetar och betalar skatt.
Bristen på beslut leder också till att Sverige tillhör de länder som har den högsta arbetslösheten i EU, trots löften om att vi skulle ha den lägsta. Canceroperationer runt om i landet har växande köer, med några undantag för borgerligt styrda regioner. Skolans resultat leder till att allt fler inte får gymnasiekompetens. Den lägsta ekonomiska tillväxten i EU. Bombdåd och avrättningar på öppen gata som gör Sverige unikt. En välfärd i förfall som en konsekvens av en frånvarande integrationspolitik, utan en fungerande arbetsmarknad och bostadsmarknad som präglas av växande bostadsbrist, allt detta tillsammans med en fortsatt okontrollerad invandring.
Allt detta underminerar människors förtroende för politiken. Misslyckandena är av den arten att det inte finns någon förmåga eller ens vilja att försvara den förda politiken. Det tvingar överenskommelsens partier att istället hävda att Sverige hade gått fascismens eller rent av nazismens väg om oppositionen fick råda. Det är en politikens förfall när landets regering förklarar dess folk för oansvarigt och det gynnar enbart de små grupper som är nazister och fascister, samtidigt som vår värnkraft mot all form av extremism försvinner om dessa ord förlorar sin betydelse.
De som försvarar detta misslyckande tar ett stort ansvar när det gäller det svenska samhällets utveckling, vårt gemensamma försvar för demokratin och vår förmåga att stå emot extremism. Eller i grunden, de tar inte något ansvar. De flyr det.