Den liberala demokratin hotas från flera håll. Är det inte den auktoritära nationalismen som vill stoppa den fria pressen och undergräva rättsstaten så är det den hårdföra vänstern som strävar efter att kasta systemet över ända. Och så har vi den radikala ekologismen som anser att miljöhoten motiverar att människorna körs över.
Ifrågasättandet av demokratin kan hanteras när det kommer från små sektliknande extremistgrupper i politikens utkant. Värre är det när avsändarna är auktoriteter och representanter för delar av samhället som är fundamentala för demokratin, som media och akademin. Nu senast är det Göran Eriksson som i Svenska Dagbladet frågar om demokratin kommit till vägs ända och professor Jörgen Randers som i samma tidning förespråkar ”klimatdiktatur”.
Det har länge funnits ändamål som vissa har ansett så angelägna att de tycker sig ha rätt att med våld och tvång bestämma över andra och inskränka deras fri- och rättigheter. Det kan vara inkomstskillnader och klasskonflikter. Eller människor från andra länder och kulturer som anses utgöra ett hot mot nationen. Eller ett tryck mot miljön.
Det är ofta mindre viktigt hur allvarliga eller sanna dessa utmaningar är, eller om de är imaginära. Det centrala är att de uppfattas som så avgörande för världen, nationen eller samhället att de motiverar diktatur. Som när Anders Wijkman konstaterar om Kina: ”Det finns ingen opposition som bråkar.” Han glömmer att nämna att den antingen kördes över av regimens stridsvagnar vid Himmelska fridens torg, avrättades eller sitter i fångläger.
När de grundläggande institutionerna ifrågasätts måste vi demokrater försvara folkstyret och medborgarens rätt att påverka sin framtid.
Även om demokratin är överlägsen är den sårbar och kan lätt glida över i diktatur eller någon form av hybrid. Vi såg det i Tyskland på 1930-talet, vi har sett det i Ryssland i nutid och vi ser i världen nu hur blandformer utvecklas. Där makt går före rätt.
Det handlar inte bara om det skydd mot den oinskränkta makten, utan också om det fria samhällets flexibilitet och anpassningsbarhet. Diktaturer saknar den öppenhet i tänkande som krävs för att ett samhälle ska kunna möta nya utmaningar och lösa nya problem. I auktoritära samhällen kan inte människor ifrågasätta makten, utmana givna sanningar eller föreslå nya lösningar. Utan politisk konkurrens och fria medier stagnerar länder och de som styr blir maktfullkomliga.
1947 formulerade Winston Churchill den klassiska meningen: ”Demokratin är det sämsta styrelseskicket, bortsett från alla andra som har prövats.” Churchill hade sett vad auktoritära samhällen gör med sina medborgare.
Tron att någon expert vet så mycket mer att det kan lösa miljöutmaningarna eller uppväga yttrandefrihet, forskningens frihet och det fria företagandets möjligheter är stupid, men återkommer ständigt. Och måste ständigt bekämpas.
Ty, när allt kommer kring är de västerländska demokratierna de mest framgångsrika samhällen mänskligheten skådat.