Den form av styre där människor får avgöra vem som ska leda dem har med maktdelning och rättsstat överglänst alla andra i alltifrån välstånd till grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. När politiker och forskare nu säger att världen behöver en paus från demokratin för att hantera klimatfrågan visat det på ett stort förakt mot den enskilde och en oförmåga att se vad som gjort våra samhällen framgångsrika.
Under en tid efter det kalla krigets slut trodde många att demokratins slutgiltiga seger var så överväldigande att vi inte längre behöver engagera oss i frågan. Att vi kunde sluta försvara folkstyret. Vi hade fel.
Tron att någon expert vet så mycket mer än mångfalden, dynamiken och de fria tankar som föds i en demokrati är stupid, men tyvärr ständigt återkommande. Förtrycket relativiseras när man åberopar en stark ledare och misstänkliggör demokratin och dess institutioner. Nyligen frågade Göran Eriksson i Svenska Dagbladet om demokratin har kommit till vägs ända eftersom folkets oförmåga att förstå klimathotet kräver starka ledare. I samma artikel förespråkar professor Jörgen Randers en ”klimatdiktatur” för att ställa saker till rätta. Anders Wijkman konstaterar om Kina att det inte finns någon ”opposition som bråkar”.
I miljörörelsen har det under lång tid funnits grupper med miljöfascistiska inslag som krävt en överordnad regim för att lösa miljöutmaningarna. Klimathotet har ansetts berättiga att med våld och tvång bestämma över andra och inskränka deras fri- och rättigheter. I andra rörelser finns liknande tongångar, men då gällande inkomstskillnader och klasskonflikter eller andra länder och kulturer. Sverigedemokrater som inspireras av Putins starka ledarskap. Vänsterpartister som sänder gratulationer till auktoritära regimer.
När de grundläggande institutionerna ifrågasätts i en upphetsad samhällsstämning finns det risk för att frihet och anständighet kastas över ända. Då gäller det att vi som är demokrater försvarar de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och medborgarens rätt att vara med och påverka sin framtid. Det handlar inte bara om det skydd mot den oinskränkta makten som demokratin utgör, utan också om det fria samhällets flexibilitet och anpassningsbarhet.
Utan politisk konkurrens och fria medier stagnerar länder. Det gäller miljöutmaningar, ny teknik, öppenhet för människors mångfald, kampen mot fattigdomen och framförallt den ständiga kampen för mänsklig värdighet. Den begravs i varje annat system.
Planekonomier har konsekvent lett till bristande teknikutveckling, missbruk av naturresurser och ineffektivitet. Kinesiska framgångar bottnar i att man i ekonomiska sektorer har gått mot mer marknad och internationell handel, men också genom att regimen pressar ner löneandelen. Det är marknadens små människor som styr Kina rätt, medan de starka männen sätter landet i förtryck.
Att lyfta fram Kina som ett föredöme tyder på en bristande respekt för mänsklighetens framtid och den enskildes individuella rättigheter. Den kinesiska politiken har lett till några av de största miljöföroreningar vi har skådat, liksom politiken i Sovjetunionen, som i ett demokratiskt system inte hade varit möjligt.
Det gäller därför att demokrater står upp för systemet när det blåser, att vi försvarar folkstyret, rättsstaten och de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi behöver en fri press och en fri debatt som upplyser om ytlighetens faror. Vi behöver medborgare som kan välja och ersätta sina valda ledare. Det finns aldrig något skäl till att pausa demokratin.