För någon vecka sedan skrev jag på DN Debatt om den nya ryska ridå som sakta faller ner över östra Europa och bakom vilken det finns politiska och ekonomiska krafter som löser upp skillnaden mellan privat och offentlig makt.
Genom korruption och genom en affärsverksamhet som på en gång utnyttjar monopol, rysk utrikespolitik och privata ekonomiska intressen kan krafter som vare sig är demokratiskt ansvariga eller utsatta för lagens krav utveckla sina intressen. När det gäller Cypern som en bas för ryska investeringar, och återinvesteringar i Ryssland är detta ännu ett exempel.
Cypern har blivit ett finansiellt centrum för den mörka ekonomins krafter, oavsett om den står politikens maktcentra nära eller de stora monopolen. Här tvättas pengar och hit förs pengar man inte vill ha i Ryssland. Detta har bidragit till den utveckling till finansiellt centrum som Cypern är, men det är ett centrum för ekonomiska intressen som inte tål ljusets och öppenhetens granskning.
Stora insättningar, höga räntor och sjunkande värden i en ekonomi som ignorerat varningssignaler, som motsatt sig besparingar och som lånat till överkonsumtionen har lett till att Cyperns stora banker förlorat sitt kapital. Och den cypriotiska staten har medvetet skapat större och större underskott för att ge ekonomin konstgjord andning. Nu har verkligheten kommit i kapp och pengarna finns inte längre. Att detta kräver radikala insatser för att hantera står inte i strid med demokratin. Ändå ser vi nu en nyhetsrapportering som bygger på föreställningen att sparpaketen är odemokratiska, som om det är odemokratiskt att ta itu med verkligheten som den ser ut.
Det är en rapportering som bygger på samma föreställning som har lett fram till den ekonomiska krisen, nämligen tron att demokrati är att önska sig och inte om att ta ansvar. Men när ett land är i statsfinansiell kris och ser sina banker gå under går det inte att fatta demokratiska beslut som trollar bort krisen. Demokratin kan vare sig härska över tyngdlagen eller över den ekonomiska verkligheten. Finns inte pengarna får man hantera det problemet, inte låtsas som att man kan rösta bort problemen.
Under de kommande timmarna kommer den cypriotiska regeringen troligtvis komma överens med EU och IMF om att mobilisera resurser även på Cypern för att täcka till de luckor som en ansvarslös finanspolitik har lett till. Och det kommer att drabba de insättningar som är över 100 000 euro. Det är bra att det sparande som finns under denna gräns förblir skyddat. Och det är rimligt att de som egentligen har förlorat sina pengar i bankerna får avstå en del mot att de får behålla den allra största delen.
Men det är illa med en journalism som låter antyda att ett alternativt sätt att hantera problemet hade varit att rösta om att krisen inte finns, att pengarna ändå finns där. Det är inte demokrati utan populism som undergräver demokrati. Det faktum att ingen vill förlora sina pengar gör det inte demokratiskt möjligt att återställa pengarna som om inget har hänt. Demokrati kan inte upphäva ansvar och verklighet.