Det är viktigt att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen men ännu viktigare att vinna Europa för demokratin. På lördag avgörs Eurovisionsschlagerfestivalen i Baku. Om man ska tro vadslagningsfirmorna vinner Loreen med sin Euphoria. Demokratin har betydligt sämre odds.
Det säger något om Europa att tävlingen av görs i centralasiatiska Azerbadjan efter det att en svenskskriven låt sjöng hem segern till landet i den stad där bröderna Nobels förmögenhet grundlades i slutet av 1800-talet. Baku låg inte ens då så väldigt långt bort från Stockholm och Oslo.
Men det säger också något om dagens Europa att tävlingen avgörs i ett land där presidenten är en diktator som har gett presidentfrun i uppdrag att vara värd för programmet, på ett sådant sätt som bara är möjligt i en familjestyrd diktatur. Ett land där oppositionen inte får verka och där fria media saknas.
För samtidigt som musiken är ett av många uttryck för hur ett vidare Europa binds allt tätare samman (reaktionen på hur de där borta röstar på varandra påminner om att nu är det inte bara vi i Norden som gör det utan olika regioner i hela Europa) har nämligen demokratin ännu inte vunnit i Europa.
Vi ser det inte bara i Azerbadjan utan också i Vitryssland där diktaturen brutalt och hämningslöst har slagit till mot oppositionen, i Ukraina där den förra premiärministern sitter fängslad i ett politiskt skådespel som bär den återkommande diktaturens alla signum. Och vi ser hur demokratin utmanas av mörka krafter, nära förbundna med Ryssland, i länder som Armenien, Moldavien och Georgien.
När jag för två månader sedan var i Baku var det för att driva fram en gemensam värdegrund för dessa länders europeiska samarbete som av olika skäl är viktiga för medborgarna i dessa länder som vill tillhöra Europa. Och när jag träffade ett av oppositionspartierna i ett undangömt kontor med höns på gården utanför var det långt från oljeboomen men uppenbart att de krav Europa ställer är nära.
Därför anser jag det vara en möjlighet både för Europa och för demokratin att schlagerfestivalen nu avhålls i Baku. Det tvingar fram en öppenhet och exponerar diktaturen för de värderingar som demokratins Europa för med sig.
Regimen vill trots allt, liksom det azerbadjanska samhället, hellre luta sig mot Europa och EU än mot Ryssland och Iran. Det är ett samhälle som av tradition är sekulärt, som definierar sig till Europa men som på grund av oljepengarna ger eliten och diktaturfamiljen ett utrymme att på en gång bejaka Europa men förneka europeiska värden.
Det ställer krav på det Europa som denna vecka kommer till Baku. För det första att inse att det inte är en demokrati som vi förknippar med Europa. För det andra att inte låta sig duperas av diktatur som använder sig av de fasader som oljerikedomen har byggt och försöker ge bilden av att man är en demokrati samtidigt som man förbjuder oppositionen att verka. För det tredje att långsiktigt utveckla viseringsregler, studentutbyte, energipolitik och frihandel som bygger på at man respekterar lag och rätt, demokrati och öppenhet. En sådan politik och ett sådant förhållningssätt kan bidra till att demokratin och inte bara rätt låt vinner.
Gunnar Hökmark
Vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen och ansvarig för utvidgningsoch grannskapspolitiken