DN skriver liksom andra tidningar om hur den nordarabiska revolten nu sprider sig till Egypten. Det är självfallet inte bara missnöjet som nu sprider sig utan också vetskapen om att de regimer som utåt synes vara de mest stabila i själva verket inte vilar på något den dag ingen tror på dem. Den seger mot diktaturen som demonstranterna vann i Tunisien gör nu frågan om maktskifte även i andra länder till en möjlighet. Och ju möjligare det framstår, desto svagare vilar de gamla regimerna.
När den tidigare IAEA chefen Mohamed ElBaradei nu ansluter sig till demonstranterna är det inte längre missnöjda studenter utan en trovärdig ledare för ett annat samhälle. Det innebär att den egyptiska regimen i dag sitter lösare än i går men inte att vi med självklarhet kommer att få se en revolt växa fram i Egypten, lika lite finns det någon självklarhet i att de som revolterar får den frihet de nu kämpar för.
Den demokratiska världen har nämligen alltför länge låtit demokratins gräns gå vid arabvärldens gränser. Kravet på demokrati och frihet har ansetts vara lika orealistiskt och farligt som Västeuropas socialdemokrater en gång ansåg att kravet på fria val i Östeuropa var. Det är symptomatiskt att det är regionens demokrati Israel som har kritiserats, inte dess diktaturer. Förtrycket har på något sätt ansetts vara en del av regionen som man får leva med.
Det har inte hjälpt demokratins sak i länder som Egypten eller Tunisien att dess diktaturer har tagits för normalitet. Det har däremot hjälpt de extrema krafter som vill utmåla omvärlden som en del av det förtryck araber möter och underminera demokratins trovärdighet. De som nu utmålar extremister definierar bort demokratin från dem som förtrycks. Och samtidigt har frånvaron av stöd till demokratins krafter vänt blickarna till andra oppositionella. Det är inte säkert att det blir ett bättre Egypten av detta. Men det är säkert att vi nu är inne i ett skede av förändring där vägen mot demokrati kan bli ett av resultaten. Den andra vägen är ett hot mot oss alla.
Bloggar: Görans alternativa blogg, Carl Bildt.