Häromdagen publicerade Economist ett charter över när den kinesiska ekonomin, som i dag är nummer två i världen, har vuxit förbi den amerikanska. Beroende på hur man varierar variablerna tillväxt, valuta och inflation blir det några år plus eller minus 2020.
Kina har redan i dag den ekonomiska styrkan att finansiera delar av ett antal europeiska länders budgetunderskott. Så trodde ingen att världen skulle se ut för bara 10 år sedan. Samtidigt som man gör detta understryker den kinesiska regimen att det vore bra med avskaffade restriktioner för vissa elektronikprodukter. Det handlar om elektronik av försvarsstrategisk betydelse, som Kina inte får tillgång till på grund av sin säkerhetspolitiska roll.
De lån som några underskottsländer nu får är självfallet inte marknadsbetingade. Då hade de inte efterfrågats. Kina agerar utifrån politiska syften. Det kan vara värt att komma ihåg bara någon dryg vecka sedan Nobelpristagaren Liu Xiabos stol gapade tom i Oslo på grund av att den kinesiska diktaturen har spärrat in honom eftersom han ställt krav på demokrati. Kina önskar självfallet de mottjänster som man nämner, det vill säga möjligheten att kunna köpa säkerhetsklassificerad teknologi som man annars inte skulle kunna komma över. Kinas växande ekonomiska styrka ger en politisk styrka och underskotten i Europa ger ett beroende.
Intressant nog är EU inte med i duellen om att bli nummer ett eller två, trots att det är världens största ekonomi, om det vore en gemensam ekonomi. Det är som om Europa har givit upp möjligheten att vara nummer 1. Likväl är ett starkt Europa och USA viktiga för demokratin i världen. Det är mot denna bakgrunden det blir avgörande att nu genomföra de reformer som ger växtkraft i Europa. I de länder som släpar efter liksom i de länder som kan leda. Det gäller därför självfallet Sverige också.