Debatten om Wikileaks avslöjar en del om debatten på nätet. Tyvärr säger många av inläggens ordval och ton något om nätdebattens brister. I anonymitet är det lätt att häva ur sig det mesta. Några av kommentarerna till mina inlägg i denna fråga skulle inte passera i en fri och öppen debatt där man får stå för sina åsikter. Men mer intressant är att det är så många av dem som yttrar sig som faktiskt menar att inget bör vara hemligt. Jag undrar om detta också menar dem själva och deras egna liv, eller om de på fullt allvar hävdar att samtliga överväganden som präglar svensk säkerhetspolitik, all planering och all information ska vara öppen gentemot även dem som vi vill skydda oss emot.
Under gångna årtionden har vi i Sverige haft ett antal spionaffärer med namn som Wennerström och Bergling. Deras avslöjanden till Sovjetunionen kostade det svenska försvaret miljarder men hade ännu värre kunnat kosta tusentals svenskar livet och Sverige sin försvarsförmåga. Var det hemligheterna som var omoraliska eller avslöjandet?
Svensk säkerhetspolitik bygger på kunskap och insamling av kunskaper, den bygger också på kontakter med andra länder. Det är inget svek mot svenska folket att de samtal eller den underrättelseverksamhet detta bygger på är hemliga. Svenska myndigheter har ett ansvar för att följa olika terrorgruppers verksamhet och planering, på samma sätt som man ska följa och bevaka organiserad brottslighet för att kunna bekämpa den. Att man håller sin verksamhet hemlig för dem man vill bekämpa eller kunna försvara sig emot är inget omoraliskt. Det omoraliska vore om vi inte hade förmåga att värna vårt samhälle mot dem som vill det illa. Det är anmärkningsvärt att så få av inläggen bygger på denna insikt.