Den politiska debatten fördunklar ibland den politiska debatten. Eller annorlunda uttryckt, den politiska debatten förs ibland så att vi inte ser skogen för bara träden. Inför och efter partiledardebatter blir det tydligt. Skribenter av alla slag funderar på vilken form partiledare är i, hur de förbereder sig, om de är på träningsläger, hur de ska klä sig och efteråt anlitas någon som sägs vara retorikexpert, modeexpert och politisk expert på frågan om de var i bra form, om det är ett bra tecken att de var aggressiva, lugna eller defensiva. Ja, det är som inför en fotbollsmatch eller en tennisfinal.
Var den långsiktiga konsekvensen av politiken leder blir det däremot mindre fokus på och analys av. Vad innebär höjda skatter på arbete och företagande för hushåll, företag och jobb? Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att man motverkar valfrihet i välfärden.
Innebär det att människor får bättre välfärd att välja mellan eller innebär ökade monopol att inte bara valfriheten minskar utan också utvecklingen och kontrollen av kvaliteten minskar? Vad innebär det att man väljer en högskattepolitik och vad innebär det att man istället väljer en politik för sänkta skatter?
Arbetslöshet är alltid för stor. Köer alltid för långa. Förmodligen ska vi aldrig vara nöjda med vad våra barn lär sig i skolan. Vår förmåga att värna och utveckla miljön måste alltid bli bättre. Välfärden och tryggheten för dem som har det svårast i vårt samhälle vill jag alltid ska stärkas. Men den svåra frågan är hur vi gör det, hur vi skapar utrymme för mer investeringar, hur vi stärker intresset för att skapa nya företag, hur vi gör så att välfärdsverksamheter ständigt kan utvecklas, underkännas för att andra ska växa fram och anpassa sig till våra mest personliga behov, och hur vi gör så att fler jobb växer fram.
Det är uppenbart att de här grundläggande frågorna spelar roll om vi blickar ut i dagens Europa. Fortfarande lider östra Europa av den fattigdom som årtionden av socialistisk ekonomi och planhushållning skapade. Och det var många som i Sverige hävdade att statligt företagande, löntagarfonder, välfärdsmonopol och höga skatter var lösningen på våra problem. Så sent som året före murens fall skrev Ingvar Carlsson att planekonomierna i öst hade visat sig vara minst lika bra på att skapa materiellt välstånd som de kapitalistiska ekonomierna i väst.
I södra Europa ser vi i dag konsekvenserna av en politik som ständigt löst dagens problem med morgondagens skulder. Ständigt ökade offentliga utgifter som en lösning på välfärdens och sysselsättningens problem och ständigt vikande konkurrenskraft och ständigt växande underskott. Många monopol men få nya företag som kan växa.
I Sverige såg vi under 1980-talet också tron på att ökade offentliga utgifter, växande offentlig sektor och monopol på välfärd var den enda lösningen på välfärdens och tillväxtens problem. Och 1990 sprack bubblan, och 1990-talskrisen var där.
Sen valde Sverige en annan väg med kontroll över de offentliga utgifterna, ökade förutsättningar för konkurrens och företagande, mångfald inom välfärden och sänkta skatter. Tyskland gjorde i stort sett samma val 10 år senare.
I världen av i dag ser vi hur fri handel, liberaliseringar och marknadsekonomi har besegrat fattigdom och skapat en välfärdstillväxt som är unik i mänsklighetens historia.
Så nästa år har vi val till Europaparlamentet den 25 maj och till Sveriges Riksdag den 14 september. I båda fallen handlar det om vilken väg vi vill ta. Hur vi vill att Europa ska utvecklas. Hur Sverige ska stärka sin ledande ställning.
Ibland fördunklas alternativen av att den politiska debatten mer handlar om de löften som ingen kan vara emot eller de problemen som vi alla vill lösa men mindre om hur vi förverkligar löftena och löser problemen. Just därför kan det vara bra att luta sig tillbaka och se de långsiktiga alternativ vi väljer mellan.
Gunnar Hökmark