Det är dags att göra upp med en föråldrad sjukvårdsstruktur som ger regioner rätten till patienter istället för att ge patienter rätten till vård, skriver Valfrihetskommissionens ordförande Gunnar Hökmark.
Vi skulle kunna bli ett land som ger patienter en vård i rimlig tid, inte bara inom ramen för de långa väntetider som lagstiftningen medger utan inom tider som är normala för jämförbara länder. Sverige skiljer vad gäller kötider ut sig från andra europeiska länder på ett sätt som måste anses oacceptabelt.
Vi skulle också kunna bli ett ledande land när det gäller sjukvårdens och den medicinska utvecklingens många olika områden. Det gäller både moderniseringen av den avancerade sjukvården som sådan och det gäller Sverige som ledande land när det gäller forskning, företagande och näringsliv inom ett av det moderna kunskapssamhällets mest dynamiska områden.
Det är därför dags att göra upp med en föråldrad sjukvårdsstruktur som ger regioner rätten till patienter istället för att ge patienter rätten till vård. Den driver fram vårdköer och skapar en ojämlik sjukvård baserad på var man bor. Den regionala strukturen hindrar inte bara patienter att få vård utan hämmar också sjukvårdens möjligheter till en dynamisk utveckling i en tid som erbjuder en lång rad nya möjligheter.
Vårdköerna beror inte på bristande resurser. Sverige har fler läkare men väsentligt längre köer jämfört med många andra länder. Bara sedan 2014 har kostnaden för svensk sjukvård ökat med 30 procent. Samtidigt har andelen patienter som fått vänta för länge på operation eller behandling tredubblats, enligt Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) sammanställning ”Väntetider i vården”. Pandemin förvärrade situationen, men de växande köerna fanns långt dessförinnan.
Vårdgarantin fastslår att ingen ska behöva vänta mer än 90 dagar för besök hos specialist och därefter inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för behandling. Trots dessa långa tider bryter samtliga 21 regioner mot lagen, utan några konsekvenser.
Under 2022 fick nästan var tredje patient (30 procent) vänta mer än vårdgarantins 90 dagar innan de fick träffa en specialist. I nästa steg – behandlingen – tvingades nästan hälften (43 procent) av patienterna vänta mer än de 90 dagar som vårdgarantin ger dem rätt till.
De regionala skillnaderna är stora. Situationen är i allmänhet bättre i regioner med större andel privata utförare och därmed större valfrihet. Stockholm som har störst mångfald har länge varit bäst i klassen. Men ingen region är i närheten av att ge patienterna vad de enligt lag har rätt till.
För närvarande är det fler än 60 000 människor i Sverige som har väntat längre än 90 dagar på att få den vård eller behandling som de har rätt till. Den totala vårdkön växer med 1 200 personer per månad, enligt SKR:s rapport ”Fakta om väntetider i vården”. En stor andel av dessa kommer inte heller att få vård i den tid som de har rätt till, om vårdgarantin även i år fortsätter svika patienterna på samma sätt som den hittills gjort. Vid årets slut kommer därför kön med patienter som tvingas vänta olagligt länge på vård att ha byggts på ytterligare.
Valfrihetskommissionen har gett Demoskop i uppdrag att undersöka allmänhetens uppfattningar om svensk sjukvård i dessa avseenden. En förkrossande majoritet av svenskarna (78 procent) anser enligt undersökningen att det sämsta med svensk sjukvård är de långa vårdköerna.
I genomsnitt anser svenska folket att en rimlig väntetid på behandling eller operation från den första vårdkontakten är maximalt 38 dagar. Det ska jämföras med vårdgarantins 180 dagar – som i sig inte efterlevs.
Den politiska debatten om vårdköerna och sjukvården begränsas, trots historiken, till att tillföra ännu mer skattemedel till ett system som inte levererar vad det utlovar. Men väljarna ser inte detta som det primära problemet. Det är fler svenskar (51procent) som anser att köerna är orsakade av en ineffektiv organisation än av brist på resurser (45 procent).
Regeringen avser nu att utreda om ansvaret för sjukvården ska skiftas delvis, eller helt och hållet, från regionerna till staten. Det avgörande för sjukvården är dock inte vilken politisk nivå som har det operativa ansvaret, utan hur vi sätter patienterna främst. Oavsett ansvar borde en sjuk människa från dag ett få söka vård där den kan erbjudas. Kostnaden för det offentliga blir inte större för att patienten får vård snabbt. Tvärtom.
En bisarr paradox är att det, trots dagens långa vårdköer, återkommande finns ledig kapacitet i sjukvårdssystemet som inte utnyttjas. Samtidigt saknas möjlighet för vårdgivare med ledig kapacitet att erbjuda vård till människor i hela landet. Och det saknas möjligheter att utveckla kapacitet där man är som bäst eller tänker nytt.
Ett ytterligare problem är att bara en tredjedel (32 procent) av svenskarna vet att de har rätt att söka öppen specialistvård även utanför den egna regionen. Den rättigheten har funnits sedan 2015, men regionerna har inget intresse av att informera om den. Samtidigt är tre av fyra tillfrågade (74 procent) villiga att söka vård i en annan del av landet i stället för att köa i hemregionen.
Rätten att välja bör inte bara gälla öppen specialistvård utan all specialistvård. Alla vårdgivare som uppfyller myndigheternas krav bör kunna erbjuda vård till alla i hela landet. På så sätt skapas incitament att operera även utanför kontorstid och på helger. Släpper vi loss innovationskraften kommer det att växa fram helt nya lösningar, exempelvis nya strategiskt placerade vårdinrättningar med specialister som kan ta emot patienter från olika regioner.
Övergången till en modell som ger patienterna möjlighet att få den vård de har rätt till leder inte till högre kostnader för sjukvården eftersom varje patient i kö i praktiken är en uppskjuten skuld för regionerna. Men kostnaderna för samhället i sin helhet skulle minska. Om människor får vård i tid minskar kostnaden för sjukskrivningar. Fler snabbare i arbete ökar tillväxten. Över tid blir den totala vårdkostnaden sannolikt lägre, tack vare ökad konkurrens mellan fler vårdgivare, som gör att tillgängliga resurser kan användas mer effektivt.
Men det viktigaste är att människors otrygghet och lidande skulle minska om de slipper vänta, med smärta och oro, medan tillståndet ibland förvärras. Nu måste sjukvården utvecklas efter patienternas behov och utvecklingens möjligheter istället för utifrån regionernas gränser.
Öppnar man för individernas rätt och val öppnar man också för att Sverige kan utveckla ett näringsliv som inom hälso- och sjukvårdsområdet får en internationellt ledande ställning, och som lyfter den svenska sjukvården ytterligare.
Gunnar Hökmark, ordförande för Valfrihetskommissionen, tidigare Europaparlamentariker