Nyheten om att Rumänien fått en ny regering, är sannolikt något som de flesta svenskar missat. Landet kommer nu ledas av en högerregering som förhoppningsvis kan bryta med arvet från den tidigare, som bestod av socialdemokrater och liberaler.
Den regeringen var unik i Europa, kanske även i världen, i det att den ville legalisera korruption. Det tog sig uttryck i återkommande lagförslag från socialdemokraterna, som bland annat grundade sig i att deras politiske ledare Liviu Dragnea återkommande blivit dömd för korruption och maktmissbruk.
Han var sannerligen inte ensam i denna korruption, utan en av många från den gamla tidens etablissemang som såg rättsstaten som ett hinder för möjligheten att utnyttja sin makt för ekonomisk vinning. Det ledde till att de rumänska socialdemokraterna och liberalerna envetet gjorde kampen mot de rättsliga institutionerna till en politisk kamp. Man införde bland annat reseförbud för den rumänska åklagare som av EU nominerades till att ansvara för det europeiska arbetet mot korruption och man försvårade livet för dem som ville motverka korruption i Rumänien.
Till detta förde man en antiziganistisk politik och drev homofobiska kampanjer. Man bekämpade också den rumänske presidenten Klaus Johannis och hotade med att åtala honom för landsförräderi, när han i ett uttalande uttryckte tveksamhet till att den rumänska regeringen på grund av sina korruptionsproblem var rustade att hantera ordförandeskapet i EU.
På det sättet påminner Rumänien och Ungern om varandra, båda länderna har plågats av regeringar som varit positiva till korruption, förakt för rättsstatens institutioner och xenofobiskpolitik.
Likheterna visar också på att ländernas problem går djupare, än att det enbart skulle bero på högerpopulism. Ser vi exempelvis till socialdemokratiska Slovenien som präglas av en främlingsfientlig regering, Slovakien vars socialdemokrati har nära kontakter med Kreml och Malta där regeringen motarbetat utredningen av mordet på journalisten Daphne Caruana Galizia, så ser vi ett problem som är vidare än den inskränkta partipolitikens gränser.
För visst är det bra att det skrivs om Ungern, antisemitismen runt om i Europa och den attack mot rättsstaten som Trump innebär i USA. De är nämligen alla hot som vi måste ta på allvar.
Men menar man allvar med att det är rättsstaten och demokratin man vill värna, måste man resa sig över partipolitikens gränser och januariöverenskommelsens inskränkta perspektiv.
Då måste man, även om det tar emot, granska hur socialdemokratiska regeringar har skyddat och gjort sig till aktörer för korruption, maktmissbruk och underminering av rättsstaten. Annars är risken stor att vi bara ser de hot vi vill se och missar de övriga, som istället blir till vita fläckar på den politiska kartan.
De vita fläckarna är farliga för demokratin. De utgör en acceptans för urholkad rättsstat så länge den följer ett visst politiskt mönster. Så värnar man inte demokrati och rättsstat. Det är så man bidrar till dess underminering.