De vita fläckarna är ett hot mot demokratin
Något som sannolikt har passerat obemärkt för de flesta är att Rumänien nu har en ny regering. Den tidigare som bestod av socialdemokrater och liberaler var unik i Europa och kanske även i världen i det att den ville legalisera korruption. Det tog sig uttryck i återkommande lagförslag som socialdemokraterna ville driva igenom, bland annat på grund av att deras politiske ledare Liviu Dragnea återkommande blivit dömd för korruption och maktmissbruk, därför inte kunde sitta i regeringen och till slut dömdes till fängelsestraff.
Han var sannerligen inte ensam i denna korruption utan en av många från den gamla tidens etablissemang som såg rättsstaten som hinder för den politiska maktens utnyttjande av folket, ekonomin och just makten. Det ledde till att de rumänska socialdemokraterna och liberalerna envetet gjorde kampen mot de rättsliga institutionerna till en politisk kamp. Man införde reseförbud för den rumänska chefsåklagare som av EU nominerades till att ansvara för det europeiska korruptionsarbetet. Man bekämpade och avsatte chefen för åklagarämbetet för korruptionsfrågor, man avsatte andra korruptionsbekämpare och man underminerade domstolar.
Till detta förde man en antiziganistisk rasistisk politik och drev homofobiska kampanjer. Man bekämpade också den rumänske presidenten Klaus Johannis, som i dag står under omval i en andra valomgång, och hotade med att åtala honom för landsförräderi, när han i ett uttalande uttryckte tveksamhet till att den rumänska regeringen på grund av sina korruptionsproblem var rustade att hantera ordförandeskapet i EU.
Det finns så vitt jag ser ingen krönika bland alla krönikor att Johannis nu idag står i en svår valkamp mot en företrädare för det socialdemokratiska partiet som är en del av dess politik för korruption, alltså jag skriver igen; för korruption.
Det kunde varit värt en kommentar eller undersökande fråga varför svenska socialdemokrater i Europaparlamentet aktivt krävde att det var den socialdemokratiska regeringen som skulle utse en ny kandidat till kommissionen, efter att den först nominerade underkänts just på grund av länkar till korruption.
Liksom i Ungern korruption och förakt för rättsstatens institutioner. I Rumänien en uttalad antiziganistisk politik och homofobiska kampanjer. Ingen av dem ursäktar den andre. Tvärtom. De visar båda på ett problem som går djupare än den partipolitiska indelning som så många vill använda som skäl. Ser vi till socialdemokratiska Slovenien som präglas av en främlingsfientlig regering, Slovakien vars socialdemokrati har valt främlingsfientlighet tillsammans med nära kontakter med Kreml och den gamla tidens kommunister och Malta där regeringen har motarbetat det polisiära arbetet efter mordet på Daphne Caruana Galizia ser vi problem som är vidare än den inskränkta partipolitikens gränser.
Före sin död arresterades Caruana Galizia två gånger av den maltesiska polisen på grund av sin undersökande journalistik som inriktade sig på korruption i den maltesiska regeringskretsen, de så kallade Golden Visas och penningtvätt i närheten av regeringsledamöter och deras familjer.
Det allvarliga är att de socialdemokratiska regeringsinnehaven i dessa länder förefaller skymma rapporteringen om det allvarliga förfall som dessa regeringar innebär för rättsstaten.
Det kunde varit värt en krönika om att Slovakien har fått en ny president med stöd av landets olika liberala krafter, med partier från både EPP-familjen och den nya liberala grupperingen Förnya Europa. Det kunde varit värt en befrielsens suck över att den rumänska korrupta socialdemokratiska regeringen som medvetet underminerade rättsstaten och drev romer ut ur landet har fallit till förmån för en regering ledd av EPP-politiker. Det kunde varit rimligt att kampen för rättsstat och för en upprättelse av Daphne Caruana Galizia i Malta leds av modiga politiker ur EPP-familjen, modiga eftersom även de möter mordhot.
Det är bra att det skrivs om Ungern, att man skriver om antisemitismen runt om i Europa, att den attack mot rättsstaten som Trump innebär i USA. De är nämligen alla hot som vi måste ta på allvar. Men det menar man allvar med att det är rättsstaten och demokratin man vill värna måste man resa sig över partipolitikens gränser och januariöverenskommelsen inskränkta perspektiv. Då måste man även om det tar emot granska hur socialdemokratiska regeringar har skyddat och gjort sig till aktörer för korruption, maktmissbruk och underminering av rättsstaten.
När man beskriver antisemitismens hot måste man granska även hur den uppenbarligen har bitit sig fast i socialdemokratins Malmö, i socialdemokraternas egna organisationer, eller hur den blivit en normalitet i det brittiska Labour. Hur antiziganistisk politik blivit vardag i Rumänien. Hoten mot rättsstaten följer nämligen inte den förvrängda tron på januariöverenskommelsen som värn för rättsstaten och skydd mot antisemitism. Det finns inget annat parti som fortsatt tillåter antisemitism i de egna leden än socialdemokraterna i Sverige. Med de risker vi ser det innebära i brittiska Labour. Det är få partier i Sverige som vill förbjuda judiska och muslimska sedvänjor accepterade över hela världen. Kontakterna med extremistiska organisationer har ett mönster som ringat in Mp och V.
De vita fläckarna är farliga för demokratin. De utgör en acceptans för underminerad rättsstat så länge den följer ett visst politiskt mönster. Så värnar man inte demokrati och rättsstat. Det är så man bidrar till dess underminering.