Den ”kris i Moderaterna” som nu får rubriker handlar i grunden om något större än såväl Moderaternas partiledare som Moderaterna. Det är en kris som berör inte bara det svenska samhället utan Europa i sin helhet.
I land efter land har vi sett hur extrema grupper och ytterlighetspartier har kunnat få ett växande stöd bland medborgarna. Det påverkar inte bara politiken utan också politikens mer grundläggande förutsättningar. Ytterst handlar det om hur vi värnar det fria samhället inte bara till ordet utan också genom att värna alla de samhälleliga institutioner som bär upp det. I Frankrike fick extrema partier nära 50 procent i den första valomgången, med brutal nationalism och ytterlighetsvänster som varandras spegelbilder.
I Storbritannien har Labour brutit samman som statsbärande parti samtidigt som det experimenterar med extrem ytterlighetspolitik vad gäller ekonomi, säkerhet- och utrikespolitik. Italien är ett land där de grundläggande samhällsvalarna skakar inför ansvarslösa populisters tryck. I flera av länderna i Central- och Östeuropa ser vi hur ny extremism förenas med den gamla tidens mörka strukturer.
Det är inte extremisternas politik som sådan som vinner stöd. I stället är det – utöver den traditionella grupp av väljare som vill ha revolution, kommunism eller odlar främlingshat – vanliga medborgares osäkerhet, frustration och oro inför världen som kanaliseras genom dem som erbjuder enkla analyser och svar i svart och vitt.
Men det är inte extremisternas politik som sådan som vinner stöd. I stället är det – utöver den traditionella grupp av väljare som vill ha revolution, kommunism eller odlar främlingshat – vanliga medborgares osäkerhet, frustration och oro inför världen som kanaliseras genom dem som erbjuder enkla analyser och svar i svart och vitt.
Det kan ske eftersom respekten för våra centrala värden och institutioner har reducerats och relativiserats. Om förståelsen för rättsstaten och demokratins krav tynar bort ökar utrymmet för dem som nonchalerar allt det som gör våra samhällen fria och öppna.
Det är till stor del den traditionella politikens ansvar att extremister har kunnat få detta stöd, på två sätt.
För det första: när de stora traditionella partierna har tvekat inför ledarskap och reducerat sin roll till att också de vara taktiserande populister, som följer strömningar, opinionsundersökningar och medias krav på enkla svar, har man till sist förlorat förmågan att värna de institutioner som extremister ser som hinder. Triangulering kan vara en god kampanjstrategi i enskilda frågor, men som överordnad politisk strategi är den förödande. Demokratin behöver pragmatism i politiken, men om den inte bygger på starka principer och grundläggande övertygelser, riskerar den att övergå till hållningslös maktutövning.
Det är detta som har gett Sverigedemokraterna utrymme att växa och Vänsterpartiet ett oacceptabelt inflytande. Det är också detta som gör att överbudspolitik inom olika områden inte synas och bemöts, som tillät att decemberöverenskommelsen dolde viktiga vägval och skyddade makten, som lade grunden för att alliansens migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet underminerade en reglerad men öppen invandring och som ledde till en urholkad försvarspolitik. Det formade en tro på att makten kan leva och utövas utan att vara rotad i grundläggande idéer om samhället.
För det andra: rädslan för konflikt och rädslan för ytterlighetspartiernas inflytande har gett dessa en närvaro i centrum för den politiska debatten på bekostnad av de vägvalsfrågor som vi i hela Europa och i Sverige måste ta ställning till.
Vi lever i en tid då socialistiska partier går till storms mot privat företagande på grund av att de går med vinst och applåderar att företag flyttar utomlands, samtidigt som vi har akuta problem med en både stängd och stagnerande arbetsmarknad samt en misslyckad bostadsmarknad. Vi lever i en ny säkerhetspolitisk miljö som hotar stabiliteten i vårt närområde och ytterst vår egen säkerhet, i en tid då Europa måste utvecklas mot en kraft för frihet och marknadsekonomi, samtidigt som vi ser nya spänningar och motsättningar mellan länder och folk. Då är det befängt att fokus i svensk debatt har hamnat på vilken roll Sverigedemokraterna ska ha i det parlamentariska spelet i den svenska riksdagen.
Detta förenat med sedvanliga förslag att övertrumfa den andre om bidrag baserat på tron att välfärd skapas genom politiska beslut och överbud, i Sverige och Europa.
Regeringen agerar just nu för att svensk välfärd ska formas genom beslut och kompromisser i Bryssel i stället för genom debatt och beslut i den svenska riksdagen. Det är Europapolitik som skulle underminera den svenska modellen men också försvaga europeisk handlingskraft i en tid då EU måste stå starkare än någonsin mot krafter som Trump, Putin och en globalisering som förändrar ekonomins logik. Samtidigt försummar regeringen att stärka försvaret och låter näringspolitiken formas av Vänsterpartiets gamla kommunistiska retorik och eviga populism.
Besattheten vad gäller Sverigedemokraterna har försvagat den traditionella politiken och skylt över de politiska konflikter som är avgörande för våra samhällens framsteg och möjligheter.
Vad gäller allt detta har Moderaterna tagit de första stegen i en viktig omvandling mot att kunna möta vår tids krav. Tanken på att låta en rödgrön regering höja skatter och utgifter och bekämpa företagande utan parlamentariskt stöd inom ramen för decemberöverenskommelsen är nu lämnad till en annan tids historia. Försvarspolitiken har börjat spegla den säkerhetspolitiska utvecklingen snarare än partitaktiska strävanden. Uppslutningen kring valfrihet och privat välfärd har lett till att regeringen drivits på reträtt. En ny politik för sänkta skatter växer fram. Kravet på en alliansbudget ger inte bara möjlighet för alliansens partier att nu hindra en politik som är skadlig för Sverige utan också en möjlighet för att lägga grunden för en ny regering som värnar frihet snarare än statens makt över medborgarna.
För Moderaterna har detta kostat. Och de som vill skylla på personer är alltid många, inte minst bland de som saknar förmåga att föra den politiska diskussionen framåt. Men det är bara Moderaterna som kan lägga grunden för en allians som förenar den liberala politiken med förankringen i den verklighet vi möter, något som är avgörande för att förändra den: Försvaret. En rättsstat som är lika stark i varje del av vårt land och för varje invånare. En reformpolitik som ger växande företag och fler jobb, en mångfald i välfärden som ger valfrihet och utveckling. En miljöpolitik som bygger på marknadens och teknikens utveckling i stället för kolbitarnas överbudssymbolik. En Europapolitik som gör Europa starkt där vi måste stå gemensamt men som inte försvagar oss genom att styra över medborgarnas välfärd.
För att allt detta ska kunna lägga grund för en ny framgång krävs en tydlig insikt om att hoten mot våra möjligheter ligger hos de som vill låta statens makt och tillväxt ta över medborgarnas frihet och skapande, hos de som vill låta människor ställas mot människor och hos de som tror på populismens rubriker snarare än verklighetens allvar.
Den finns bara hos Moderaterna, där finns förmågan att göra verklighet av det liberala utan att lämna verklighetens begränsningar och där finns ett ledarskap som måste utvecklas i konflikten med en rödgrön regering. Och detta måste nu vara Moderaternas uppgift för att växa sig starka ur krisen, och för att göra Sverige starkt i en tid då hoten är många. Vi behöver se samma utveckling i Europa om vi ska kunna hålla extremism och ytterligheter kort.