I år är det 50 år sedan det berömda året 1968 exploderade i en majmånad som över hela det demokratiska Europa präglades av uppror, krav på väpnad kamp och på socialistisk diktatur.
Det förundrar mig ständigt hur stolt eller glatt så många minns den tid då de själva inte bara svek demokratin utan öppet förespråkade ett totalitärt samhällssystem. Det innebär att de fortfarande inte förstår att de svek demokratin till förmån för förtryckarna.
Alla dem som på detta sätt har sina rötter i hyllningar till diktaturen, och 1968 var diktaturerna många, totalitära, stödde regimer som var förnedrande och förtryckande. De regimer som då styrde världens socialistiska samhällen står tillsammans för grymheter, brutaliteter och mänsklig förnedring i en omfattning som saknar motsvarighet i världshistorien.
Vänsterpartiet hyllade varje år de socialistiska diktaturerna i Sovjetunionen och i Central- och Östeuropa som befriade samhällen på väg mot socialistiska paradis. Gulagarkipelagerna, koncentrationslägren, avrättningarna, deportationerna, skenrättegångarna och tortyren samt fattigdomen sa något annat. Och ingen kunde säga att man inte visste. Alla visste. Men den så kallade radikala vänstern hyllade det förtryck de visste kostade miljoner människors liv.
När reportagen görs om denna tid, när personerna intervjuas och när dåtiden presenteras är det allt för många som beskriver det lite charmigt och chict, som att man uttryckte solidaritet med världens förtryckta folk, att man ville ett bättre samhälle och att man ville skapa en socialism för alla. Det är och var fel redan då. Det var förtryckets regimer och diktaturernas idéer de hyllade. Den synliga verkligheten då var redan tydlig.
I Kina ett totalitärt och vansinnigt förtryck som dödade miljoner efter miljoner. En planekonomins misslyckande som fördjupade fattigdom och ledde till svält och sjukdom. Avrättningar och deportationer präglade av den totala frånvaro av respekt för människovärdet som präglar alla diktaturregimer, från dagens Assad till Stalin och hans efterföljare och vidare till Mao Tse Tung. Kambodja med de röda khmererna och dödens fält fick sina solidaritetsdemonstrationer. I befrielsekriget i Vietnam var det nordsidans kommunister som fick stöd, på samma sätt som Nordkorea idealiserades som ett framgångssamhälle, ivrigt att bygga freden. I maj 1968 gick en stor del av den tidens ungdomsgeneration i diktaturernas hyllningsmarscher samtidigt som de föraktade den ”borgerliga demokratin”.
Vänsterpartiet och en stor del av den svenska vänstern hade inte bara vänskapligt utbyte utan hyllade regimernas diktaturer. De gick i deras ledband. De finansierades från Moskva. De köpte sina hus och fastigheter och finansierade sin tidningsutgivning med pengar från det sovjetiska förtrycket. Och de beskrev Västeuropas demokratier som fiender värda att hata och skandera emot. I den svenska vänstervågens 1968 handlade det om att förstatliga, fängsla och förtrycka för att etablera ett nytt samhällssystem. En del var mer extrema i att uttrycka detta i form av hot och vilja till väpnad kamp men maj 1968 handlade om att en vänstergeneration befriad från demokratins respekt för frihet och mänskliga rättigheter predikade väpnad kamp, uppror och våld samt en proletariatets diktatur med vad de menade var verklig demokrati, det vill säga att de skulle styra över folket som inte visste sitt eget bästa.
Kina. Kuba. Kambodja. Nordkorea. Sovjetunionen. Etiopien. Polen. Estland. Lettland. Litauen. Land efter land. Förtrycket bakom järnridån. Idylliseringen av den nya tidens förtryckare i Libyen och Irak liksom i Afrikas enpartistater. Hyllningar till den så kallade vetenskapliga leninism-marxismen, som gav rätt eller i alla fall ursäkt till att avliva andra.
Det fanns ingen solidaritet bakom detta annat än solidaritet med några av den moderna tidens värsta förtryckare och massmördare. Det fanns däremot ett förakt för demokrati, marknadsekonomi och respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Minnen från denna tid borde präglas av en uppgörelse med den ondska man ställde sig bakom. Det är inte stolthet eller radikal charm som borde prägla diskussionerna om maj 1968 utan skam. Stödet från Västvärlden gjorde att totalitära och destruktiva regimer kunde uppehålla sitt förtryck och sin fattigdom ytterligare årtionden.
I vår tid finns det inget att hylla från den tiden men det ger anledning till eftertanke att så många i den svenska samhällsdebatten har sina rötter i rörelser som satte förtrycket före friheten, solidariteten med förtryckarna före solidariteten med människorna, respekten för den totalitära makten före respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Hade de fått som de velat hade vi haft en fattigare värld präglad av mer förtryck där Sverige hade lämnat kretsen av fria nationer. De som känner stolthet eller förtjusning inför sitt deltagande i detta sitter fast i de rötter som man då fångades av.
Det kan vara värt att tänka på under den månads hyllningsreportage som 68-generationen, och efterkommande beundrare, kommer generera över denna tid och sig själva. I valet mellan friheten och förtrycket valde de fel. De valde förtrycket. Och om de fortfarande inte förstår det innebär det att de fortfarande väljer fel.
Den röda fanan innebär för en majoritet av jordens befolkning totalitärt förtryck med dödligt hot. Det kan vara värt för alla att tänka på Första Maj. Och under hela maj månad kan det vara värt att tänka på dem som i marscherna, demonstrationerna och hyllningsramsorna 1968 svek demokratin. Det finns inget att hedras eller äras för i detta.