Det är den politik man ogillar och är emot man ska kritisera, inte möjligheten att vi i Europa kan fatta gemensamma beslut.
De som säger sig vilja vara EU-kritiska vänder sig emot att vi har en gemensam union, eller månar om att säga sig vara skeptiska till den i en tid då Europas samlade kraft är större än någonsin, för att på det viset slippa att agera mot den politik och de politiska förslag man vill kritisera.
Det är inte EU-kritik utan demokratikritik som likaväl kan appliceras mot de förslag och beslut som man ogillar i kommunen, regionen eller i Sveriges riksdag.
Föreställningen att man ska gilla beslut som fattas gemensamt i EU bara för att man är för den Europeiska Unionen och Sveriges medlemskap är tecken på en Europapolitisk omognad. När jag hör kandidater till Europaparlamentet säga att de är EU-kritiska, eller vill vara det, är det för mig som om de säger att de inte vet vad de ska göra i Parlamentet. De borde inse att de ska agera för den politik man vill föra i EU och mot den politik man ogillar, inte vara kritiska till och underminera vikten av att vi i Europa har en stark gemenskap.
Vi lever i en tid där EU inte alls ska vara lagom utan så stark som möjligt. Europeiska Unionen ska vara stark i världen men begränsad gentemot medborgarna dagliga liv.
Precis som staten ska vara stark men begränsad; stark för att värna friheten men begränsad för att ge den största möjliga utrymme. Stark för att värna människors olika val men begränsad för att ge utrymme åt pluralismen. Stark för att värna människors trygghet men begränsad för att låta människor utforma den på det sätt de själva vill. Stark i världen men begränsad för att ge ekonomins alla krafter den frihet, konkurrens och dynamik som leder till innovationer, företagande och tillväxt. Och det gäller också Europeiska Unionen.
Men det kommer liksom med staten – där det ständigt finns en diskussion om hur långt staten eller det offentliga ska sträcka sig – alltid vara en fråga om hur långt den gemensamma lagstiftningen ska sträcka sig in i medlemsstaterna, samhällena och människornas dagliga liv. Den frågan har inget självklart svar.
Det ser vi inte minst i dag då vi ser att EU är en förutsättning för att möta hoten från Ryssland och Kina, stödja Ukraina tills Ryssland är besegrat och lämnar landet, samtidigt som vi måste möta hoten från extremism i våra samhällen och utifrån. Det gäller Irans aggressivitet och det gäller utvecklingen i Afrika. I den värld vi lever i kan vi aldrig avfärda utvecklingen någonstans långt bort med att de sker där, den sker nämligen på en lång rad olika sätt också även här.
Men det är uppenbart att vi måste ha en stärkt utrikes- och säkerhetspolitik, att vi måste öka det försvarsindustriella samarbetet liksom försvarsinsatserna inom alla de områden där gråzonens krigföring slår mot våra civila och ekonomiska strukturer liksom mot infrastruktur och opinionsbildning.
Vi måste stärka den gemensamma inre marknaden för att vi ska kunna få den konkurrenskraft och innovationsförmåga som ekonomi och för våra företag som tillväxt och globalt ledarskap kräver. Klimatfrågan kräver ett gemensamt politiskt agerande i världen men också gemensamma insatser för att driva på en omvandling av vår ekonomi som samtidigt är en modernisering och digitalisering. Artificiell intelligens och en lång rad lika forskningsområden kräver en större bas och en bredare finansiering för att vi inte ska hamna långt efter USA och Kina.
Det finns för min del ingen tvekan eller skepsis mot att EU ska vara en stark gemenskap eller att Sverige är med. Däremot har jag samma skepsis och kritiska hållning mot politiska förslag när det gäller ekonomi, lagstiftning eller statsstöd, för att ta några exempel, som jag har i alla andra sammanhang. Det finns politiska förslag, eller brist på dem, när det gäller finansiella marknader, klimatfrågan, forskningspolitiken eller den inre marknadens räckvidd när det gäller telekom, AI, kapitalmarknader eller tjänster men det är inte ett argument för att vi inte ska fatta gemensamma beslut.
Det är ett argument för att vi ska välja företrädare som kan hävda de värderingar och den politik som krävs, precis som till Sveriges riksdag eller andra demokratiska församlingar. De som väljer att mentalt stå utanför och projicera sin politiska uppfattning mot den institution som fattar de politiska besluten – kommunfullmäktige, regionfullmäktige, riksdagen eller Europaparlamentet – har inte mentalt lyckats ta sig in i den debatt där vi alla har ett ansvar. Då blir man till slut bara populist som skäller på politikerna eller på demokratin utan att kunna bidra till alternativ och debatt.
Det finns mycket av lagstiftning som jag ogillar eller vill ha annorlunda. Oavsett vilken politisk nivå det handlar om. Men det är inte ett skäl för att man ska ta avstånd från det system som gör det möjligt att fatta gemensamma beslut, försåvitt man inte vill att det ska kunna fattas gemensamma beslut.
Debatten om en svensk Brexit, en så kallad Swexit, bortser från att Sverige är ett av de länder där medlemskapet är som mest förankrat även om vi har en debatt om de beslut som fattas gemensamt.
Till exempel tycker jag också att EU borde stödja Ukraina ännu mer, satsa ännu mer på forskning och inte minska nivån på regleringar, framförallt när det gäller arbetsmarknad och sociala frågor. Men motsvarande gäller ju min uppfattning även i den svenska inrikespolitiken, när tex S vill avveckla välfärd för att den är privat och människor kan välja. Det senare är ju inte ett argument mot att vi har en offentlig sektor med gemensamma beslut utan ett uttryck för beslut som bör bekämpas.
De som menar att Sverige ska hota med att lämna EU om vi inte får som vi vill i olika förhandlingar vill på en gång underminera vår och våra parlamentarikers förhandlingsposition. Men vad värre är, de spelar med vår nationella säkerhet, trygghet och med vårt välstånd. De Sverigedemokrater och närstående som driver denna fråga agerar för ett svagare Sverige vid sidan om den gemenskap vi behöver. Utan inflytande över det som avgör vår framtid och utan den inre marknad som är avgörande för vår välfärd. Ett splittrat Europa ligger inte i Sveriges intressen men däremot i Putins.
Tanken på att Sverige skulle gå den destruktiva väg mot ensamhet som Storbritannien har gjort är ännu mer farlig för Sverige som ett litet land än för Storbritannien som ett stort land, som har skadats svårt av utträdet, även om de numera själva kan bestämma om de regler de vill ska gälla för sin marknad. När brittiska företag ska exportera till EU måste de däremot följa de regler som gäller där, så det har blivit ett större paket av regleringar att följa, inte mindre.
Poängen med den gemensamma marknaden är att vi har överlåtit den lagstiftning som handlar om den gemensamma marknaden till gemensamt beslutsfattande, annars blir det ingen gemensam marknad. Därför är det inte EU som hittar på extra regleringar utan EU som fattar gemensamma beslut istället för 27 olika nationella regleringar. De som tror att man utan EU-medlemskap inte skulle ha någon lagstiftning inom de områden som i dag hanteras gemensamt har glömt att Sverige sannolikt är ett av de mest reglerande länderna. Men oavsett det, och oavsett att jag anser att vi har regleringar som hämmar tillväxt och företagande, vore det värre med nationella regleringar som var olika i varje medlemsland, det skulle hämma företagande och tillväxt ännu mer.
Men, oavsett vilka beslut vi gillar eller ogillar, vilka beslut vi tycker saknas eller vilka beslut vi anser inte borde fattas, tanken på att ställa Sverige ensamt och exponerat mot de stora hoten i vår tid och vid sidan om möjligheten att agera mot klimatfrågan och för ett bättre Europa är direkt ansvarslösa. De gynnar inte svenska intressen för de vill göra Sverige svagare, ensammare och mer utsatt. Men med samma regleringsiver från samma politiker som alltid vill reglera mer.
Ryssland, Kina, den globala ekonomin, osäkerheten om USA, konkurrenskraften, klimatfrågan, Afrika och Mellanöstern. Den som tror att dessa ligger långt borta eller inte är hot eller utmaningar som vi måste möta har stirrat sig blinda på beslut de ogillar istället för att säga sig hur de ska se till det förs en bättre politik. Rösta inte på dem om de kandiderar och bemöt dem när de skriver böcker om Swexit som hotar vår roll i världen och vår delaktighet i den för oss viktigaste marknadsekonomin i världen. Det är också så att det är Europa som måste mobilisera kraft för att agera som den fria världens ledare.
Då talar de om att de ska vara EU-kritiska! Det är politik man ska vara kritisk till! Och det är en bättre politik man ska sätta i stället. Jag anser att EU ska vara starkt i världen, öppna upp och fördjupa den inre marknaden, vara ett centrum för internationell handel och handelsförhandlingar, en stark röst för frihet och demokrati, inkluderande för alla de europeiska nationer som delar våra värden, stödja Ukraina så Ryssland besegras, driva på moderniseringen mot en fossilfri ekonomi och hålla samman när Ryssland, Kina, Iran och även Trump vill splittra oss. Vi ska stå upp för den fria världen.