Det är en tragedi som har utvecklats i Venezuela. Ett av Latinamerikas rikaste länder har berövats sin rikedom genom socialistisk politik och det maktmissbruk som socialistisk politik alltid leder till, inte som av en slump utan som en konsekvens av att all makt tillhör staten. Därmed tillhör staten alltid ledarna.
Det är ingen slump att socialistisk politik alltid leder till socialistiskt förtryck. Gång efter gång. Land efter land. Och gång efter gång och land efter land hävdar socialister här i Sverige och i andra länder att det tyvärr gick fel, att det spårade ur eller att det inte var egentlig socialism.
I Venezuela har den socialistiska politiken lett till direkt fattigdom och armod. Brist på varor av det mest grundläggande slaget. Galopperande inflation på över 1 650 000 %, förstatligande av företag och förstatligande av prissättning. Förstatligande av demokratin, våld mot oppositionen, avsättningar av domare och fortsatt fattigdom och förtryck i en socialistisk ond cirkel. Den största sociala, ekonomiska och demokratiska krisen i detta land någonsin, med mer än 3 miljoner människor som har flytt landet.
Den socialistiske revolutionsledaren Nicolás Maduro manipulerade presidentvalet i maj 2018. Godtyckliga gripanden, massarrester, förbud mot demonstrationer och politisk mångfald liksom en avvecklad rättstat. Demokratiska länder världen över har underkänt valet, inklusive EU.
Den 10 januari genomförde diktatorn Maduro en statskupp och tog olagligen makten. Han fick stöd i detta i stort sett bara från länder som Ryssland, Kina och Turkiet. Demokratiska länder har däremot krävt dialog och nyval. Efter omfattande demonstrationer och fortsatt förfall utsåg nationalförsamlingen den demokratiskt valde talmannen, Juan Guaidó till landets interimspresident.
De allra flesta länder har gett honom sitt stöd i denna demokratiska process. Inte Turkiet, inte Kina och inte Turkiet. Och som det visade sig, när vi röstade om frågan under torsdagen, inte heller den kommunistiska gruppen. Föga förvånande. Förvånande var däremot att tre av fyra närvarande socialdemokratiska ledamöter valde att rösta emot tillsammans med kommunisterna, i strid med en mycket stor majoritet och i strid med den egna partigruppen. De röstade emot att ge Juan Guaidó Europas stöd och gav därmed den olaglige presidenten ett stöd, i ett sällskap av antidemokrater som man inte bör vara med i.
Det påminner mig om när socialdemokrater under 1980-talet vägrade att ge demokratirörelsen i Östeuropa och i Baltikum sitt stöd. De socialdemokratiska rösterna till förmån för Maduro förklarar Margot Wallströms tvekan att ge demokratirörelsen i Venezuela sitt helhjärtade stöd.
Så gick det med att stå upp för demokratin när Centerpartiet och Liberalerna överlät makten över utrikespolitiken till socialdemokrater och miljöpartister. Det blev inte demokratin som vann. Kan vi inte dra gränserna där demokratin hotas drar vi dem inte här heller. Det är en skam.