I går publicerade jag en artikel på DN-debatt om vikten av att snabbt göra en återhämtning av det svenska försvarets styrka för att i nutid kunna möta den omvärldsutveckling som vuxit fram under det senaste decenniet. Samtidigt behöver vi för att kunna hålla jämna steg mot en fortsatt rysk rustning förstärka försvarets långsiktiga ramar för att möjliggöra en större organisation och en långsiktig utveckling av nödvändiga förmågor.
I den ena delen handlar det om ett engångsanslag för att kompensera försvaret för det bortfall av materiell förnyelse, eller för att kunna återta modern materiell som tvingats avvecklas på grund vikande ramar, som en felaktig tolkning av omvärldsutvecklingen har lett till.
I den andra delen handlar det om att långsiktigt utveckla organisation för att både möta den omvärld som nu är verklighet och för att kunna hålla jämna steg med den fortsatta rustning som präglar dagens Ryssland.
När det gäller återhämtningsdelen är fokus på att slå vakt om snabbt återhämta en försvarsförmåga som finns latent i undanställd materiell, som hotas av avveckling för att de ekonomiska ramarna inte räcker till för att finansiera moderna system och framtida utveckling och för att säkra att befintliga system har tillräcklig förmåga vad gäller beväpning, missiler och ammunition.
Utvecklingsdelen handlar om att stegvis bygga ut organisationen till fler förband med brigadförmåga. Ökad närvaro på Gotland och på Östersjön. Bättre förmåga till förbandens rörlighet. Större förmåga att uppträda och verka i olika delar av landet.
Det ena kräver en momentan insats, det andra långsiktigt höjda anslagsramar mot det som är det gemensamma europeiska målet om 2 %.
Det finns ett viktigt skäl att agera nu. Den ryska upprustningen har pågått under en lång tid samtidigt som svensk försvarspolitik byggt på andra förutsättningar. Det har förändrat styrkeläge kring Östersjön och förutsättningarna för om Putinregimen vill öka trycket på sitt grannskap. Med Trumps makttillträde blir allt detta mer akut.
Det handlar självfallet om risken för att väpnat våld används mot våra grannländer och ytterst risken för att vi själva drabbas av det. Men det gäller än mer det faktum att Ryssland redan i dag genom ökad militär närvaro, provokationer, desinformation och energipolitik bedriver en krigföring på alla de nivåer som inte är militära. Det pågår nu. Och därför måste vi agera nu. Det är värt att notera att detta har blivit positivt mottaget.
Men det är också värt att notera att i sociala media finns det en kombination av troll, osäkert varifrån de verkar, nationalister som sätter sin nationalism över andra värden så långt att de entusiastiskt markerar sitt stöd för Ryssland och regimen Putin. En del gör det i förakt för det svenska samhället som de förtalar och vill finna alla problem i, andra hyllar den vit makt agenda som de hoppas eller anser att Putin står för. De vägrar se något hot från Ryssland, de hävdar att hoten kommer från svenskt försvar, från flyktingfrågan eller från Nato.
De värnar inte Sverige utan sitt förakt för andra. Idag läste jag en vitmaktmusiker som på Facebook uttryckte sig hatiskt och fick ett glatt stöd från en tidigare svensk företagsledare. Förutom många andras föraktfulla inlägg mot den som diskuterar svenskt försvar. De känner nog att de lever i en anonymitet i de skuggor de ser i sociala media och därför säger de saker som de nog inte skulle våga säga annars. Jag är inte säker på att de vet vad de vill men det märks att de känner hat och bitterhet. I Rysslands aggression ser de därför vänliga handlingar och i försvaret mot ryska påtryckningar och hot ser de aggression mot de nationella värden som inte är förankrade i det svenska utan i motviljan mot mångfalden. Talande är att de ser ett starkare svenskt försvar som ett hot mot sina egna värden.