Det förvånar mig ständigt hur många som gör sig kallsinnade och oberörda till det lidande och det elände som människor på flykt befinner sig i. Framförallt den uttryckliga oviljan att vilja hjälpa dem som flytt från krig, tortyr, slaveri och etnisk rensning.
Det stöter mig upprepat hur många som vill generalisera och se ner på människor som kommer från en annan kultur och en annan bakgrund. Det är självklart att ”dom” inte är som ”vi” eftersom vi inte är som dom, och vi själva var och en inte som ”vi” alla anses vara. Vi är nämligen alla olika oavsett bakgrund men alla präglade av den.
Men det förvånar mig också hur många som förnekar de problem som växer fram i relation till hur många som är flyktingar och som kommer till vårt samhälle eller till något annat.
Det är också stötande med alla dem, inte minst noterar jag många journalister i sina egna krönikor, analyser och reportage som dömer ut försöken att minska på flyktingströmmarna och stramare regler vad gäller asylhantering och uppehållstillstånd, som ser varje åtgärd som en skam, som om det inte finns svåra avvägningar och motstående problem och konflikter som måste hanteras. Då blir allt annat än en fri tillgång till asyl och uppehållstillstånd en skam samtidigt som de problem som finns bara förträngs. Föreställningen att det inte finns några problem som måste hanteras och balanseras är bekväm men ohederlig och ytterst ansvarslös. Och därför är den inte mer humanistisk än den politik som försöker hantera många svåra problem samtidigt.
Det är för mig också förvånande hur många som tror att vi kan lösa alla de problem som omger oss och att det inte bara är vårt ansvar utan också vår skyldighet. Men vare sig Sverige eller Europa kan lösa de problem som växer fram ur krig, hat och våld i andra delar av världen. Diktatorers mördande, terroristers terror och krigsherrars krig ligger bortom politikens omedelbara räckvidd. Vi kan göra vad vi kan, både genom att ta emot dem som är i störst behov av stöd och genom att försöka bidra till fred och utveckling i vår närhet.
Det kräver i sin tur ibland inte bara den vänliga dialogen utan att vi är beredda att med politiska, ekonomiska och militära medel hindra eller stoppa krig och massmord. Det är noterbart att många av dem som anser att allt annat än fullständig öppenhet är en skam ofta är de som vänder sig mot insatser för att stoppa mördande, våldtäkter, korsfästningar, slaveri eller fortsatt krig på ett annat lands territorium.
Tanken att vi genom fullständig öppenhet löser mänskliga problem bygger på föreställningen att de problem som vi lever med omkring oss kan lösas här i Europa. Eller här i Sverige. Så enkelt är det heller inte. För det första kräver en fredsprocess vare sig det är i Syrien eller Ukraina att erövraren och angriparen inte belönas med det territorium han ville behärska. För det andra, som vi har sett, riskerar många av de konflikter som människor har flytt ifrån att följa med om vi inte har förmåga, mod och resurser att hantera dem här. Det faktum att kristna flyktingar hotas av muslimska eller att människor som flytt från olika sidor av konflikten fortfarande är en del av konflikten här visar hur svårt det är. Om människor som har flytt inte förmår att komma in i arbete och ett socialt sammanhang uppstår ständigt nya problem.
Det finns också en anmärkningsvärd tro på, eller uppfattning om, att alla andra länder i Europa ska vara som Sverige. Det är en omöjlighet av två skäl.
Dels för att Sverige har valt att vara mer öppet än andra, med mer öppenhet vad gäller välfärd och bidrag än andra. Vi har medvetet, som en konsekvens av vår historia, tradition och vilja till öppenhet valt att vara mer öppna än andra. Vi har alla, utom dem som inte vill se flyktingar i Sverige, sett en stolthet i detta, att vi är ett samhälle som kan ta emot människor på flykt och som kan leva med och även bli rikare av den mångfald det innebär. Att vi då noterar att andra inte är lika öppna är en konsekvens inte av deras agerande utan av vår vilja att vara mer öppna. Jag vill och jag anser att vi ska vara det och att vi kan det men jag har svårt att förstå överraskningen över att de andra inte är lika öppna.
Dels eftersom våra samhällen är så olika. Tanken bakom den europeiska integrationen bygger inte på att vi alla är lika, eller att vi ska bli lika, utan på att vi ska överbrygga olikheter och forma en gemensam grund för utveckling, så vi kan möta gemensamma utmaningar, erbjuda varandra trygghet, stöd, öppenhet och säkerhet. Skillnaderna mellan Sverige och Rumänien, eller Ungern och Bulgarien för att ta några exempel är vad gäller samhällsmognad och social utveckling betydande.
Det gäller än mer skillnaden mellan stad i Sverige och land i Rumänien. Och i flertalet central- och östeuropeiska länder utgör landsbygden en väldigt större del av befolkningen än i Sverige. Det är i praktiken många decenniers utveckling som skiljer sig, det gäller allt ifrån synen på sexuell läggning till religiös tro, eller helt enkelt på de främlingar som man knappt har sett men har tydliga uppfattningar om, som en gång i Sverige.
Våra samhällen är olika för att vi har haft fred, frihet och varit en del av en öppen värld i vad som kan beskrivas som flera århundraden medan deras samhällen har präglats av slutenhet, förtryck och etniska och religiösa konflikter, både i nutid och i det arv som påverkar samhällsandan.
Det gäller inte bara länderna i Central- och Östeuropa utan även i Västeuropa. De gamla kolonialmakterna har förvisso många medborgare och invånare från andra delar av världen men de har inte den öppenhet som vi har utvecklat i Sverige. Tyskland har antalsmässigt tagit emot flest men ligger likväl på mitten av skalan i förhållande till befolkningsantal. Där ligger Sverige högst i topp och Frankrike väldigt långt ner medan Danmark ligger nästan som Sverige.
Alla dessa olikheter är inte ett skäl emot integration, öppenhet och fredligt samarbete utan just de ursprungliga och fundamentala skälen för att forma ett samarbete som överbryggar motsättningar och river hinder för att vi ska kunna utvecklas bättre och säkrare. Men just därför kan det vara värt att minnas att samarbetet bygger på att förena de många olika länder, kulturer, samhällen och folk som lever i Europa, för att det ska vara lättare att leva i Europa, inte för alla ska leva likadant, eller som vi. För utgångspunkten för samarbete och unionen var ju att vi var och förblir olika. Inte som svenskar allihop.
Som en union och som det Europa vi är oavsett union eller ej, möter vi många gemensamma problem. Och det ger oss ett gemensamt ansvar. Ingen bör fly det ansvaret om man vill vara en del av samarbetet, lojaliteten och solidariteten men ingen kan definiera för den andre exakt vad detta innebär och mäta andra efter den egna måttstocken. Tanken att man kan fly ansvaret genom att lämna medlemskap och genom att ställa sig själv är en tanke som är ansvarslös därför att den vare sig påverkar problemen eller underlättar för någon, tvärtom försvårar det för alla att hantera de problem och utmaningar som är gemensamma i sin omfattning och karaktär.
Det är klart att alla ska ta ansvar men det är inte säkert att Europas utveckling blir stabilare av att Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien eller Polen drivs in i mer främlingsfientlighet, som gynnar gamla tiders extremer liksom de nya, för att ta ett konkret exempel. Förmågan att ta emot flyktingar är inte bara en matematisk ekvation utan också en fråga som handlar om olika samhällens utveckling och öppenhet för det nya. Den ekonomiska förmågan är viktig men den sociala och politiska förmågan är också centrala och kan inte uteslutas från ekvationen. Vi må ogilla att de inte är som oss och gör som oss men vi måste acceptera en verklighet som präglar oss alla.
De många olika utmaningar vi har, alltifrån klimatfrågan, Ryssland, ekonomins återhämtning, kriserna och krigen omkring oss, terrorismen och flyktingarna är kriser som främst kommer utifrån och som inte kan lösas genom våra egna beslut men som kan hanteras genom vår förmåga att se en verklighet som är svårare än någonsin i modern tid och försvåras av tron på enkla lösningar, förträngning av de problem och utmaningar som varje beslut innebär och insikten att vi inte kan lösa alla problem.
Vi måste göra så gott vi kan utifrån våra värderingar och våra möjligheter. De som relativiserar problem, eller väljer att bortse från dem, hanterar dem inte. De som menar att det enda humanistiska är att bortse från problemen uppfyller inga ideal. Det gör man genom att hantera och balansera svåra mänskliga problem och konflikter.
En av de allra viktigaste förutsättningarna för detta är att vi håller på rättsstatens regler och klarhet oavsett om det känns politiskt opportunt eller ej. I Sverige ska man följa svensk lag. Sverige ska följa europeiska regler. Alla bör följa de regler som Schengen och den gemensamma migrationspolitiken ställer. Alla bör följa internationella avtal och regler. Brottslighet ska bekämpas. Terror får aldrig ursäktas. Förtryck av kvinnor eller av oliktänkande har ingen plats i vårt samhälle. Stabilitetspaktens regler ska följas.
Det är när vi låter det opportuna, det förment korrekta eller det populistiska ta över de lagar vi format som vi underminerar vårt samhälles starkaste gemenskap, nämligen de värderingar som format våra lagar. Populism är ett böjligt träd som underminerar vårt samhälles rötter.