En underlig debatt om olikhet har brutit ut i det svenska samhället. Som alltid när socialister av olika graderingar ser politikens misslyckande vrids argumenten mot företagande och vinst. Trots att det är företagande och vinst som ger de jobb och det välstånd vi har.
Favorittemat är att marknadsekonomi och frihet underminerar välfärd och gemenskap. Det är som 1930-talets toner liksom 1917 års. Det har gått igen efter andra världskriget då de intellektuella och upplysta trodde sig se räddningen i planekonomierna. Det bar fram vänstervågen 1968 som präglades av devota hyllningar till diktatur. Samma tema formade antiglobaliseringen på 1980-talet, som bekämpade den unika tillväxt av välstånd världen över som gjort att antalet fattiga i dag är mindre än någonsin i modern tid, barnadödlighet lägre och överlevande från naturkatastrofer fler. Hela tiden är det individens rätt och individens frihet som är problemet för de som säger sig slå vakt om andra individer genom att styra över deras liv. Och ur varje misslyckande reser de sig för att etablera nya misslyckanden.
Det sägs nu åter att Sverige är ett land av växande klyftor på grund av den besinningslösa marknadsekonomin. Det bygger på tanken att en framgångsrik företagares ekonomiska framgång är något negativt som skapar ojämlikhet. Med samma enfaldiga perspektiv skulle utflyttningen av stora företag och deras ägare leda till ett bättre samhälle. Frånvaron av nytt företagande skulle ge en jämlikhet enligt detta synsätt värt mer än välfärd.
För det första är inte framgången för dem som driver företag någon klyfta. Skillnader är inte klyftor. De är just bara skillnader som ständigt kan förändras och inget hinder för någon.
För det andra består klyftan i det svenska samhället av den segregation som är resultatet av politikens misslyckande. Passivitet, oförmåga att se vad som var på väg, aktivistisk vilja att bortse från de problem som kommer av en omfattande invandring utan någon egentlig reglering, dysfunktionell bostadsmarknad och en överreglerad arbetsmarknad. Det är inte marknadsekonomins fel att segregeringen har skapat klyftor mellan dem som har jobb och dem som inte har. Mellan dem som har utbildning och dem som inte har.
För det tredje är det vare sig friskolor, privat sjukvård eller äldreomsorg som är problemet i detta perspektiv. De fungerar väl, väljs av människor och visar hur verksamheter kan bedrivas både mer effektivt och mer anpassat till den enskildes behov. Till en del bidrar de till att överbrygga segregationens klyftor, inte till att fördjupa dess problem. Den bristande tillsynen och kontrollen över de enskilda skolor, fristående eller offentliga har däremot bidragit till dessa problem. Det gäller också de skolor byggda på religiös grund, som inte lever upp till skollagen och läroplanens krav. Det är inte möjligheten att välja eller möjligheten att starta nya verksamheter som är problemet utan det offentligas oförmåga att även inom detta område upprätthålla vad som är rätt.
För det fjärde är retorik om att näringsliv går särintressen till mötes den vanliga schablonen som präglat alla populistiska rörelser. Från statsdogmatiker till nationsdogmatiker. I själva verket är ett näringsliv i fri konkurrens, där etableringsfrihet ständigt utmanar det bestående och där konsumenterna ständigt låter sin dom falla, mest fristående från särintressen. Eftersom marknadskrafterna inte är något annat än de konsumenter som styr marknaden och som företagen styrs av. I statsmonopol och politiskt reglerade verksamheter är det tvärtom. Där tar intressena över makten från konsumenten.
Trots marknadsekonomins framgångar, trots planekonomiernas och de slutna samhällenas misslyckanden så finns det ständigt dem som vill skylla problemen på företagarna, på profiten, på bankirerna och på kulakerna. Det är tröttsamt och allvarligt. Det är dags att vi påminner om marknadsekonomins överlägsenhet vad gäller både välstånd och frihet. Där finns inga klyftor utan skillnader som är i ständig förändring genom individers kraft och vilja.