Natten mellan den [BILD2]9 och den 10 november är för evigt förknippat med den så kallade kristallnatten eller rättare natten av krossat glas. För i dag 70 år sedan hetsades den nazistiska mobben ut på gator och torg för att krossa judiska butikers skyltfönster, bränna ner synagogor och genomföra en pogrom riktad mot judar och mot judisk egendom. Det kom att bli den mer konkreta upptakten till det som senare blev förintelsen och som förintelsen. Det började med gatuvåld riktat mot en grupp av människor, det slutade med förintelsen av 6 miljoner människor. Så långt kunde hatet föra det som var ett civiliserat samhälle i Europa.
Redan innan kristallnatten hade många judar dragit slutsatsen var som var att komma, även om ingen likväl kunde tro det som sedan blev, en kollaps för allt vad humanism och respekt för civilisation var.[BILD1]
Det började med kategoriseringen av vi och dom. Vi och dom. Det är en indelning vi även i dag självfallet ägnar oss åt. Allra oftast är den oskyldig. Vi och dom kan vara fotbollslag, olika avdelningar, studerande av det ena och av det andra. Kvinnor och män. Stadsbor och de som bor på landet. Vi och den andra klassen i skolan. Klasskampen. Huvudkontoret och fältet. Men när vi plötsligt låter en viss kollektiv identitet ta över den enskildes identitet, vår egen eller någon annans, förtränger vi att varje människa är en unik sammansättning av olika identiteter, som vi själva bestämmer över. Istället för jag och du blir det bara vi och dom. Renrasiga och orasiga. Arier och judar. Och den som tror att han eller hon är bara just arier flyter upp i en kategori utan personligt ansvar, på samma sätt som den andre förvandlas bara till en del av något annat, inte längre en individ. Så försvinner personligt ansvar och så urholkas empati och medkänsla mot andra.
När individen i oss själva och i den andra ersätts av en annan kollektiv identitet som skapas av föreställningar om hur vi är och bör vara lägger vi grunden för gatuslagsmål där ett gäng sparkar ihjäl en annan människa, terrordåd där syftet bara är att för den egna gruppens skull döda så många andra som möjligt av dom. När människor uttrycker hat och förakt mot andra för att de definieras utifrån en grupp och inte längre som individer. Då bryter våldet ut samtidigt som medkänslan lämnar in.
Längre bort än så är vi inte från kristallnatten, även om det var för 70 år sedan. Men det är inte heller längre bort än att vi kan lära oss av vad den och dess föreställningar om andra människor ledde till. Om vi bara förmår att ta på allvar det hat och det förakt som även i dag riktas mot människor för att de tillhör en viss grupp. Dagens antisemitism i arabvärlden eller i Europa är till sin karaktär inte annorlunda än den som ledde till kristallnatten och allt därefter. Där har vi alla ett ansvar att dra en gräns för vad som är acceptabelt. Det finns inget att tolerera i att människor inte betraktas som just de individer varje människa är. Det borde ha gällt 1938 och det måste gälla 2008.