Riksdagens godkännande av Stefan Löfven som statsminister i dag utmålas som en seger i kampen mot extremism, nationalism och rasism. Med röstsiffrorna 115 mot 153 är det farligt att utmåla den omröstningen som en seger mot mörkrets krafter, som för övrigt visar att det inte fanns så mycket bakom talet om de 144 mot de 143. Det är också direkt fördummande.
Tron på att man inom riksdagen genom överlåtelse av makt motar den framväxande populismen och extremismen i Europa är i bästa fall ett uttryck för att man tror verkligheten finns i riksdagens plenisal. År 2019 riskerar tyvärr att bli ett år i svensk politik som försvagar vår motståndskraft mot populism och öppnar dörrarna för både extremism och inskränkt nationalism i det svenska samhället.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna blir de stora vinnarna när ett valresultat får ett genomslag som innebär att den regering som förlorade stöd återkommer, som om inget hänt. Detta utöver en lång hösts poserande med Sverigedemokraterna som centralpunkt för politisk debatt.
I ivern att skrämmas för Sd har man skapat ett monster med en kraft som är långt större än Sverigedemokraternas väljarstöd. Det är det monster man skapat som nu tagit makten över svensk politik. Så stort och farligt har man utmålat det att Centerpartiet och Liberalerna har lagt ner sina röster för att bevara en socialdemokratisk regering, så skräckinjagande att Socialdemokraterna har flytt från sin politik i områden som de tidigare hävdade var avgörande för välfärdsstaten och ett sammanhållet Sverige.
Ska man tro deras ord från då har de nu påbörjat nedmonteringen av både välfärden och välfärdsstaten, samtidigt som de gynnar de rika och ställer varje man och kvinna utan skydd för sitt arbete. Om man skulle ta Stefan Löfvens ord på allvar kommer nu varje anställd kvinna bli utsatt för sexuella trakasserier eftersom arbetsrätten ingår i det som S lovat att reformera.
Monstret de ville skrämma för har tagit makten över dem själva och deras egen rationalitet och egna förnuft. Samtidigt har det fått Liberalerna och Centerpartiet att ge upp arbetet för en liberal politik, ett uppgivande de i dag gjort i illusionen att Socialdemokraterna kommer att göra det för dem.
Låt det bara vara klart. Det är viktigt att reformera arbetsrätten och det hoppas nu regeringspartierna, både de aktiva och de passiva, att andra ska göra åt dem. Annars ska de ändra på turordningsreglerna. Det är viktigt att avskaffa värnskatten. Den har skadat Sverige. I min värld har det aldrig handlat om att avskaffa värnskatten på vanliga inkomsttagares bekostnad, men nu kommer en tid av skattehöjningar som kommer att drabba låg-, normal- och höginkomsttagare i betydande omfattning. Skatter på flyg, skatter på energi, skatter på allt som rör sig kommer nu betalas av dem som tidigare fått mer pengar i den egna ekonomin. Den utgiftsutveckling som vi sett under den senaste mandatperioden måste nu i den kommande lågkonjunkturen betalas av alla dem med vanliga inkomster. Den budgetpolitiken ska genomföras med stöd av Liberalerna och Centerpartiet.
Höjda skatter blir också ett resultat av alla de löften som friår, friveckor och ökade bidrag som följer av att arbetslinjen sakta ersätts av fritidslinjen. En tid av skattehöjningar som nu kommer stärker inte liberala värden eller den enskildes frihet. När lågkonjunktur och ekonomisk kris kommer får vi se socialdemokratisk politik, inte liberal.
Den kommer att motverka integration och nya jobb i ett land som redan nu tillhör dem som fått en allt högre arbetslöshet jämfört med övriga Europa. I stället för en reglerad invandring på rättsstatens strama grund får vi nu den godtycklighet som präglade bland annat gymnasielagen. I ett land vars regering inte förmått hantera vare sig segregation eller integrationens utmaningar får vi nu en växande invandring genom anhöriginvandring och kravlöshet.
Passiviteten inför hederskultur och antisemitism, som präglat denna regering, kvarstår med den. Hur någon kan tro att denna politik av skattehöjningar och godtycklighet ska kunna möta extremism och främlingsfientlighet är svårt att förstå. Då hjälper det inte att det blir lättare att bygga altaner, hur välkommet det än är. Antisemitismens krafter som har kunnat verka i trygghet får ingen motkraft i den passivitet som nu får fortsätta. En utrikespolitik som hellre fördömer Israel än dem som hatar landet för dess judar drar inte de gränser som behöver dras.
Socialdemokratisk och miljöpartistisk politik kommer att bestå när det gäller regeringens kontroll över utrikespolitik, Europapolitik, säkerhetspolitik och handelsfrågor. De mest tveksamma men regleringsivriga kommer att styra över svensk politik i Europa och i de EU-frågor som påverkar det svenska samhället. Liberala värden när det gäller vårt försvar och när det gäller Nato kommer nu ligga i träda, när de borde vara som mest aktuella.
Men det allra mest allvarliga är förmodligen att Socialdemokraterna tillsammans med Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har utmålat väljare av en annan politisk uppfattning än deras som främlingsfientliga, eller latent främlingsfientliga och hot mot demokratin. Vänsterpartiet som hyllat diktaturers förtryck ända in i dessa dagar framställs däremot av socialdemokrater med blida leenden från C och L som demokratins och människovärdets försvarare.
Det är ett hån mot dem som lidit under förtrycket och mot alla dem som har kämpat för demokrati och liberala värden mot Europas kommunistiska regimer. När ett parti som står bakom Moskvas syn på Europas säkerhetspolitiska utmaningar och vill upphäva allt ägande utmålas som demokratins och människovärdets försvarare av Sveriges statsminister är det inte extremismen som motas utan som legitimeras.
Socialdemokrater har liksom Liberalerna och Centerpartiet underminerat vårt samhälles gemensamma grund av respekt bland dem som värnar demokratin. Den gemenskap som måste stå stark har de komprometterat genom anklagelser och misstänkliggöranden. De har suddat ut gränserna mellan hatets krafter och liberala krafter som vill värna individens frihet, familjers rätt och ett samhälle större än staten och utmålat dem som potentiella samarbetsmän till nazismens krafter.
Jag har stått öga mot öga med kommunister som hotat att sätta mig på dödslista, sett nazister i ögonen som hotat att slå upp mig och andra. I hela min politiska gärning är det kollektivismens brutala krafter oavsett färg som för mig har varit det liberala samhällets främsta uppgift att värna människor emot. Demokratins fiender gör att varje demokrat måste se ett större gemensamt ansvar än partipolitikens. Det kräver mer än att utmåla varandra som potentiella hot mot det öppna samhället. Det gäller inte minst när man i partipolitisk nit eller i berusningen av sin egenupplevda upplysning missbrukar extremismens begrepp för att vinna poänger i debatten.
Moderaterna har under årtionden gått i täten för en liberal reformation som stärkt den enskilde, gett oss fria etermedia som tidigare var monopol och ledde till fängelsestraff för dem som bröt mot det. Vi har värnat det starka försvaret och den starka rättsstaten i strid, för att värna det öppna samhället, när de som nu säger sig stå för friheten odlade löntagarfonder, monopol och ville förbjuda vinst i privata företag. Individens frihet och individens rätt är grunden för det fria samhället. Ibland har vi varit ensamma och ibland med allierade. Ledarsidor som stått för den sociala ingenjörskonstens bättrevetande har inte gjort det.
Vi har varit och är dem som vill öppna upp vårt samhälle för det internationella gemensamma som formas i Europa, som värnar öppenhet och varje människas rätt till bra villkor var hon eller han än kommer ifrån. Under det tidiga 1990-talet såg vi till att människor som då kom till Sverige kunde integreras med vår respekt för dem och deras egen respekt bevarad.
De som i dag analyserar politiken från sina utvalda läroböcker i ideologiska kategorier från tonåren och applicerar den på sin författarvärld, eller på sin dröm om den egna upplystheten i en värld där andra står för mörker, har under denna höst ägnat mycken text åt att hävda att vi vill öppna en dörr för extremismen, för rasismen och för nazismen.
Det är okunnigt, men också oförskämt mot det svenska samhället. Värre är att de har suddat ut den glasklara gräns som gör nazism och kommunism till något helt annat än det demokratiska samhällets meningsmotsättningar. Arrogansen att från en ledarsida ge råd i all välmening om att man borde stöda socialdemokrater för att inte lämna fältet fritt för nazismens mörka krafter vittnar om förlorad verklighetskontakt till förmån för redaktioners inre liv och självuppfylldhet.
Svenska väljare och det svenska folket är inte nazister. Om man menar något med nazism och vet vad den innebär är det uppenbart att Sverigedemokraterna som parti inte är nazister, än mindre deras väljare. De har uppenbarligen haft sådana i sina led och även några som hängt sig kvar sedan partiets ursprung men man suddar bara ut begreppens betydelse om man missbrukar dem. Sd präglas däremot av främlingsfientlighet, populism och nationalistisk inskränkthet. Det är illa nog. Sverigedemokraterna blir helt säkert fler av en politik som bortser från de problem vi har i det svenska samhället och som sätter demokratin på undantag i tron att man skyddar den.
Dagens beslut gynnar den populism och den extremism som nu riskerar att växa sig starkare. Den som tror att man nu har dragit en gräns har inte förstått att man har öppnat dörrar och fönster för krafter som vi tidigare har kunnat begränsa i Sverige. Genom att ha ägnat veckor av påståenden om att en alliansregering skulle öppna dörrar för mörkrets krafter har man skapat ett monster i de egna sinnena som nu har lett till att just populismens och extremismen krafter andas syre. Det gäller Vänsterpartiet och det gäller Sverigedemokraterna.
Men de har fel. Försvaret av demokrati och rättsstat har ett långt större stöd än 115 ledamöter i riksdagen. Den omfattar fler än de som la ner sina röster för att släppa fram en socialdemokratisk politik där skattehöjningar och socialdemokrati kommer att vara mer omfattande till sin betydelse än eventuellt reformerade turordningsregler och mindre byråkrati mot att bygga altaner. Hade Stefan Löfven rätt i att det är de 115 plus de nedlagda rösterna som var demokratins försvar vore vårt land illa ute. Att en statsminister ändå uttrycker det så är ansvarslöst mot vårt land och mot var och en som i allmänna val lagt sin röst för den politik de tror på.
Det får bli vi moderater med stöd av kristdemokraterna som nu står för en liberal politik förankrad i verklighetens fasta grunder, men vi står inför många utmaningar. Det gäller inte minst dem som inte ser skillnaden mellan nazistiska hantlangare och sina meningsmotståndare, liksom de som inte ser att diktaturhyllande till skillnad från liberal allianspolitik är ett hot mot demokratin. Man värnar inte demokratin genom att krympa dess rum och man stärker inte frihetens krafter genom att ge upp för socialdemokrati eller låta de begrepp som definierar mörkrets krafter förlora sin mening.
Den striden får vi nu ta mot dem som inte förstod bättre.