Hemma från Bryssel efter en dag av voteringar och diskussioner kring finansiella marknader och grannskapspolitik. I morgon möten kring ekonomisk politik, 2020-agendan, säkerhetspolitik och till slut också lite avstämningar i den moderata Europagruppen.
Men dagens och morgondagens stora EU-fråga är av uppenbara skäl frågan om hur Grekland och dess statsfinansiella kris ska hanteras. Det var också huvudtemat för debatten i parlamentet inför morgondagens Europeiska råd. Jag påpekade där att vi i Grekland nu ser faran med att tillåta medlemsstater att bryta med stabilitetspakten.
Till alla dem som nu vill kasta in nya regler, nya fonder och nya verktyg för ekonomisk politisk koordination bör det sägas att Greklands problem, liksom ett antal andra länders problem inte beror på bristen av ekonomisk koordination utan på att befintliga regler inte har följts. Stabilitetspakten mjukades upp efter att Frankrike och Tyskland fick problem och därefter har ett antal länder brutit mot reglerna utan att det egentligen har hänt något. Tills Grekland, först av alla, drabbats av risken för statsfinansiellt sammanbrott. Men som syns i BBC´s sammanställning finns det andra länder som också ligger illa till.
Rätta lärdomen av detta är inte att nu hitta på nya regler och institutioner utan att först och främst se till att nuvarande regler och krav respekteras. Det ställer krav på att det stora flertalet medlemsstater som nu har stora underskott redovisar trovärdiga exitstrategier inom ett kort tidsspann, om inte de också ska växa in i egna greklandskriser med stora statsskulder och stora och växande räntebördor.
Just nu riktas en hel del kritik mot Tyskland för att landet inte vill betala grekiska kostnader. Det är en mycket konstig debatt. Det hade varit bättre om fler hade gjort som Tyskland, nämligen slagit vakt om stabila offentliga finanser. Eller ännu bättre om man hade följt det svenska exemplet med ännu mer stabila finanser. Greklands problem är inte bara att man fått lov att bryta mot stabilitetspaktens regler ostört, utan också att man ständigt fått bidrag utan att leverera tillbaka de reformer som har varit kravet. EU-bidrag har i själva verket bidragit till Greklands väg in i krisen.
De som nu i debatten säger sig vilja ha en koordinerad ekonomisk politik glömmer att den allra viktigaste koordineringen som EU måste följa är den som följer av den gemensamma valutapolitiken, nämligen gemensamma krav på underskott och statsskuld.
Och de som kritiserar Tyskland för sin konkurrenskraft glömmer att den är en fördel för alla europeiska ekonomier. Även Frankrikes, eftersom Europas konkurrenskraft inte blir större av att Tyskland skulle justera ner sin konkurrenskraft till Frankrikes, eller någon annans.
Det som förmodligen blir lösningen på Europeiska rådet är att Greklands regering får medlemsstaternas stöd för sina reformer, löften om bilaterala lån när dessa visar sig ge resultat men inga pengar förrän dess såvida situationen inte går helt över styr, samt att man sväljer stoltheten och accepterar att IMF blir en del av räddningspaketet.
Kraven på reformer sätter ökat tryck på Grekland och det är bra men åtagandet att bistå med finansiering sätter press på de övriga euroländerna. Nya lån till Grekland i storleksordningen 25 miljarder euro räcker nämligen inte om inte den grekiska regeringen lyckas med sina åtaganden.
Och de åtaganden som man i kväll och i morgon gör gentemot Grekland får också en prejudicerande effekt gentemot länder som Portugal, Italien, Irland och Spanien, som kan komma att få rejäla problem med sin upplåning om det visar sig att Grekland inte karar sina lån. Och så ska man inte glömma Storbritannien vars underskott bidrar till att försvåra upplåningen för andra mindre länder.
Det finns ingen möjlighet att få ordning på Greklands ekonomi om inte Grekland beslutar om att återställa ordningen. Den insikten bör prägla hur vi nu ser på Greklands möjligheter till stöd men också vår syn på hur vi ska hantera exitstrategier i andra länder med stora underskott. Och det är denna insikt som kommer att prägla debatten om hur stabilitetspakten i framtiden ska utformas för att undvika att det som nu upptar Europas tid, och försvårar ekonomisk återhämtning, inte ska hända igen. Det som nu behövs är en skarpare stabilitetspakt.