Listan på länder som har erkänt en Palestina som självständig stat är lång. Men den är inte övertygande. Där finns Ryssland och Kina som har en helt annan agenda än fred i Mellersta Östern. Båda dessa länder har aktivt motverkat olika fredsförsök och det internationella samfundets ansträngningar att skydda liv och mänskliga fri- och rättigheter.
Deras agerande i Syrienfrågan, och Assads utrotningskrig mot civila, liksom när det gäller Gadaffis krigföring mot sitt eget folk och de iranska ayatollornas kärnvapenutveckling har präglats av de egna regimernas vilja till ökat inflytande i Mellersta Östern, inte strävan efter fred.
På listan finns också alla de regimer som i Afrika och i arabvärlden förenas av sitt hat mot Israel och motviljan mot demokrati. Där finns de europeiska länder som under Sovjetunionens tid erkände Palestina som ett led i det kalla kriget.
Där finns också Island som erkänt Palestina av motsvarande skäl som den svenska regeringen gör nu, för symbolikens skull. Och så finns Indien som hellre ger sitt stöd till det som en gång kallades den alliansfria rörelsen än en demokratisk stat i Mellersta Östern. Listan på länder som erkänt Palestina är inget argument för att erkänna landet.
Det är en lista framförallt av regimer och länder som ser Israel som en fiende, som vill försvaga Europa och USA i Mellersta Östen och som vill motverka krav på demokrati och frihet. Det stärker inte Sveriges roll och möjligheter att bidra till fredsprocessen.
Vi bryter däremot upp från samarbetet inom av de viktigaste aktörerna för fredsprocessen, nämligen Europeiska unionen. Den svenska vänsterregeringens första stora aktivitet handlar inte om Rysslands krig i Ukraina, om landets aggression mot andra europeiska länder, om Kinas förtryck av demokrati, de arabiska regimernas brutalitet mot demokratikämpar eller mot islamistisk terrorism. Istället gör man en tillbakadykning till ett förhållningsätt som präglade Sverige på 1980-talet då vi som land bortsåg från kraven på demokrati och mänskliga rättigheter när utrikespolitiken formades.
Vi gör det i strid med den gemensamma utrikespolitik som Europeiska unionen söker utveckla för att kunna bidra till fred och för att gemensamt kunna hävda demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i det globala samfundet. Vi erkänner indirekt en våldsregim av islamistisk karaktär i form av Hamas styre i Gaza som heller ser krig än fred, hellre förtryck än frihet.
Sveriges agerande motverkar fredens krafter och försvårar för EU och USA att driva på fredsprocessen. Det innebär inte att de gemensamma europeiska och amerikanska ansträngningarna för fred, hur otillräckliga de än kan anses vara är de de enda relevanta, kommer att fortsätta. Inte alls. Men Sverige kommer inte vara en del av dem utan en del av det problem som måste lösas.
Vi stärker inte freden, demokratin eller kampen mot terror genom att i dag försöka försvaga EU och USA i Mellersta Östern.
Det är vad Wallström och Löfven nu gör. Försvårar för fred, försvårar för värnet av kvinnors och mäns rättigheter och försvårar när det gäller att motverka islamistisk terrorism i regionen. Genom att man marginaliserar Sverige i denna fråga ska man inte överdriva konsekvenserna men de gynnar inte freden och en tvåstatslösning.