Lämnar London från St Pancras internationella järnvägsstation efter en konferens om europeisk säkerhetspolitik och försvarssamarbete. Det är vemodigt eftersom denna stad och detta land som spelat och spelar en så stor roll för Europa nu hamnar vid sidan om, river upp ett arv av mer än 40 års samarbete och gemensam lagstiftning, hamnar utanför gemensamma marknader och gemensamma beslut för Europa och inte vet vart man själv vill vara när man går vidare.
Det finns i det brittiska parlamentet ingen majoritet för något av de alternativ som står till buds, finns heller ingen majoritet som vill ta konsekvenserna av utanförskapet. Därför vet heller ingen vad som kommer att hända i framtiden. Det gäller nu under den korta tiden fram till att man ska lämna den 29 mars liksom i varje längre tidsperspektiv. Storbritannien är ett land som har förlorat kontrollen över sitt eget nu och sin egen framtid.
I alla de frågor där det ställs krav på ett gemensamt beslutsfattande, och de är många och blir allt fler, behövs det samarbete som britterna nu ställer sig utanför. Lösningen på det blir för deras del att föreslå så mycket samarbete som möjligt samarbete av det slag som man lämnar, men utan att kunna ha det egna inflytandet. Britterna har inte bara förlorat kontrollen över sitt eget nu och sin framtid – utan att veta vart man vill och vad man vill – utan också över det gemensamma som de aldrig kan lämna därför att det är givet av geografin och ett demokratiskt samhällssystem.
Det är en ironisk och tragisk paradox att skälet till att britterna ville lämna var det vaga kravet på att få tillbaka kontrollen, som om det finns en Kontroll som styr över framtiden och det egna ödet. Så är det inte. Det finns ingen Kontroll. Men det finns ramar och institutioner för samarbete, gemensamma beslut och lagar och regler som ger oss kontroll över vår färdriktning, som ger oss möjlighet att navigera och möta hot och utmaningar och göra det bästa av möjligheter.
EU öppnar marknader, över gränserna och för ständigt ny konkurrens och nya innovationer. De gemensamma marknaderna kräver regleringar och lagar, annars är de inga gemensamma marknader och återstår de många nationella regleringarna och lagarna.
Dem kan man tro sig ha kontroll över men då förlorar man marknaden och konkurrensen till den snabba utveckling som präglar världen. Det är en kontroll att styra över något som inte ger någon kontroll över verkligheten, bara över de regler man själv tvingas anpassa till andra i en värld av öppna ekonomier, om man inte vill ha en sluten ekonomi. Och utan en öppen ekonomi får man ingen kontroll över framtiden alls. Då skapas nämligen framtiden av andra.
I den moderna världen och i öppna samhällen är det ingen som ensam besitter kontrollen eller kontrollerar verkligheten.
Den artificiella intelligensens utveckling, som innebär utmaningar för europeiskt välstånd och säkerhet är det ingen som kontrollerar. Forskningen inom medicin, inom mobila bredband, energi, fordonsutveckling, flyg och allt annat som har en avgörande vikt för demokratiska samhällens utveckling styrs inte av Någon som har Kontrollen. De påverkas av mångfalden av insatser, ansträngningar, nyfikenhet, kunskap, upptäckter, innovationer och mycket mer som ligger i händerna hot miljontals och åter miljontals människor.
De stora nya företagen skapar nya marknader, ny efterfrågan och nytt kunnande av ett slag som ingen kan kontrollera. Framtiden, innovationerna, kunskaperna, nyheterna är det ingen som kan kontrollera. Vi kan däremot kontrollera att företagen, kunskaperna, marknaderna och innovationerna håller sig till de regler som är kontrollerbara, och gemensamma.
Vi kan kontrollera att varje människa har sin rätt och sin frihet liksom sin trygghet. Men även där finns det uppenbara begränsningar. Besluten i Washington, Moskva, Ankara, Riyadh, Teheran eller Peking är det ingen som kontrollerar, inte ens de som där tror sig ha den totala makten.
Kontrollen med stor K finns inte. Men det var den som britterna trodde sig kunna finna. Det var som med den heliga graalen, mer en myt än ett faktiskt föremål. Och nu har britterna förlorat kontrollen över sitt eget land, inte till någon annan, men den har glidit ur deras händer.
Det är därför det inte finns någon som kan svara på om det blir ett Brexit-avtal, om det blir stöd för att inte ha något avtal, eller om det blir stöd för att lämna den 29 mars om man inte har ett avtal. Det finns heller ingen som vet hur man ska samarbeta med andra delar av världen framöver. Många drömmar om det gamla Samväldet, drömmar man ständigt påminns om hur Storbrittanniens historia under decennier och århundraden, men i vår tid mer även det en myt från historien. Ännu en Helig Graal.
Så blir det när politiken bygger på förhoppningar om myters uppståndelse från historien. Då riskerar man förlora kontrollen över sin framtid. När man lämnar St Pancras station bakom sig är det lätt att inse detta tråkiga faktum. Britterna förlorade den kontroll de hade när de skulle återta den kontroll som inte finns. Det är därför ingen nu vet vad som kommer att hända och knappt någon som vet vad de vill ska hända. Britterna saknar kontroll över sitt eget lands framtid.