[BILD1]Hyllningarna till Bergman har varit många och på något sätt överbjudande. Ju mer entusiastisk, desto mer inkännande och insiktsfull. Det förändrar inte det faktum att han var en av vår tids stora kreativa skapare. Som lysande världsstjärnor inom sitt gebit finns bara två andra nästan glömda svenskar under den moderna filmens hundra år, nämligen Stiller och Sjöström. Och de agerade i en tid då filmen var något mycket mindre.
Och i vår tid var det Fellini, Tarkovskij som jag i sanningens namn inte vet så mycket om annat än att han var stor,
Men det var just i den egenskapen han inte alltid var så hyllad. Tvärtom.
Han är en av de få som av det politiska systemet drevs ut ur landet. Entreprenörer och företagare var misstänkta just på grund av att de stack ut. Därför var han ett giltigt offer för en tid då företagande och det unika skapade misstänksamhet. Det var en hatkärlek, för bra för att vara en av alla andra men en stolthet för oss alla.
Stolthet och förvåning när vi möte andra i världen som erkände honom som en av de främsta svenskarna och förundran när vi betraktade det som vi tyckte var tungt svårmod, provocerande vandring i våra sinnen, och lycka när vi förstod och beundrade på en gång, som i Fanny och Alexander eller Trollflöjten.
Ledamot av svenska akademien blev han aldrig, liksom andra stora svenska litteratörer som Povel Ramel eller Astrid Lindgren, eller för den delen Strindberg, så stor ansåg inte eliten att han var men större än de flesta andra kulturskapare var han, vilket man lätt påminns om när man läser hans runa i Economist. .
Men det han skapade stod för en syn på oss själva och på vårt samhälle som stod i konflikt med välfärdsstatens sociala ingenjörskonst. Att vi är lite mer komplicerade, att vi kräver lite mer, att vi behöver lite mer frihet och mycket mer andra människor. Inte så mycket stat och bidrag men mycket gemenskap och nätverk vid sidan om staten.
På det viset skiljer han sig från så många andra kulturarbetare som definierar människors problem i deras förhållande till det offentligas insatser. Den enkla vänsteranalysen var inte Bergmans. Istället var det den mycket svårare människoanalysen. Bergmans människosyn var större än välfärdsstatens, och därför mycket svårare.
Till synes dystrare men i själva verket mycket mer förhoppningsfull eftersom den handlar om vad människor själva gör, inte vad andra gör med dem. Just eftersom vi är mer komplicerade än vad den sociala ingenjörskonstens profeter vill erkänna. Vi är inte ett objekt för dem utan självständiga subjekt. Det är synd om människorna, sa Strindberg. Ytterst därför att vi är de individer som vi är. Ensamma men också fria. Fria och med ansvar. Med ansvar för andra och varandra.
Och så hade han fräckheten att visa att det djupa och svåra kunde vara det breda och populära. Sommarnattens leende och Tystnaden. Sommaren med Monika och Sonata. En provokation mot alla dem som hoppas att brist på bredd är tecken på djup. Dem övervann Bergman. Och det fanns inget fack som han kunde stoppas in i. Därför var han störst.