Stefan Löfven kunde inte få igenom den budget som han, som villkor för att bilda regering, hävdade att han skulle kunna få igenom. Det underliga i allt detta ligger inte i någon kris i riksdagsordningen eller dess sammansättning, utan i att Socialdemokraterna och Miljöpartiet trodde att regeringsmakten var deras egen.
Regeringen Löfven föll inte på grund av Sverigedemokraterna, Annie Lööf eller att Sverige är ostyrbart. Stefan Löfvens regering föll på grund av att den förde en politik som fick en majoritet emot sig. Det är inget nytt politiskt landskap utan det är hur gammalt som helst. Det kallas demokrati och utvecklades av de gamla grekerna. Engelsmännen finslipade denna styrelseform under århundraden före Stefan Löfvens regering.
Sverige är ett av de länder som längst har haft denna institution för folkstyre. Svenska folket företräds av sina valda ledamöter. Det kommer också till uttryck i svenska folkets rätt att sig själv beskatta. Motsatsen skulle vara att minoriteten styrde, kanske genom att majoriteten accepterade att den styrs av en minoritet eller helt enkelt genom att om man har fått makten så ska man få ha den.
Stefan Löfven kunde inte få igenom den budget som han, som villkor för att bilda regering, hävdade att han skulle kunna få igenom. Det underliga i allt detta ligger inte i någon kris i riksdagsordningen eller dess sammansättning utan i att Socialdemokraterna och Miljöpartiet trodde att regeringsmakten var deras egen.
Det tog sig uttryck i att man lät Vänsterpartiet få igenom ett förbud mot de välfärdsverksamheter som har visat sig ha en högre kvalitet än de kommunala. Miljöpartiet fick igenom stopp för Bromma, Förbifarten och Slussen samt en avveckling av kärnkraften. De sänkte klimatmål som de till slut fick igenom med Sverigedemokraternas stöd, så de såg hur man får majoritet!
Vänsterpartiet fick igenom ett krav på att försöka upphäva lagen om valfrihet. De höjde skatter som de lovat att inte höja. De ville höja kostnaden för ungas jobb i en förvirrad kamp mot ungdomsarbetslöshet. Magdalena Andersson lade en svartmålning av svensk ekonomi, som avfärdades som skrattretande av ekonomer, som grund för nya skattehöjningar och ett ensidigt förändrat överskottsmål.
I ett Europa som behöver mer enighet än någonsin när vår granne i öst bedriver krig i Ukraina, vände Löfven utrikespolitiken bort från Europa och EU för ett symboliskt erkännande av en stat vars regeringsförmåga inskränks av en av de terroriströrelser som destabiliserar hela Mellanöstern. På två månader förlorade de kontakten med den parlamentariska verklighet som är demokratins. Och med svenska folket.
I stället för att ge Miljöpartiet och vänstern vad de ville kunde han ha försökt forma en majoritet med andra i stället för att försöka splittra alliansen. Han hade kunnat föreslå en budget utan förändrat överskottsmål, baserad på en korrekt bild av svensk ekonomi och nyanserade förslag, utan skattehöjningar som alliansen – och de flesta andra – anser höjer arbetslösheten, han hade kunnat hedra pensionsöverenskommelsen, friskoleuppgörelsen, den energiöverenskommelse som även Socialdemokraterna måste gilla och han hade kunnat tillsätta en skattepolitisk utredning parallellt med beslut om höjda försvarsanslag och en bred försvars- och säkerhetspolitisk överenskommelse.
Han hade kunnat förhandla med alliansen om en gemensam bas för Europapolitiken i stället för att låta den bli till en del av utrikespolitik under nejsägares tillsyn.
Det är klart att han inte fått med MP och V på en sådan linje – men för Löfven själv och hans parti borde detta ha varit ett billigt pris för att vinna en majoritet i riksdagen. Han hade självfallet kunnat åstadkomma förutsättningar för en överenskommelse som lagt grunden för de kommande årens budgetpolitik i stället för att sura över att det inte gick att splittra alliansen.
Det är den unika regeringsoförmågan som är unik i landskapet, inte landskapet. Det är svårt som det är men inte unikt. Det är inget unikt i att det är parlamentarism och demokrati som gäller.
Gunnar Hökmark, delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet