Samtidigt som Ryssland för krig i Ukraina hotar man andra grannländer. Hoten handlar om alltifrån att man i en våldsoperation tränger in i ett grannland för att där föra bort en företrädare för säkerhetstjänsten, hotar om att kunna invadera deras huvudstäder, hotar att stänga av energileveranser, påminner om de krig man genomfört och fortsätter ockupationer, håller militär trupp i grannländerna.
Det går en linje genom Rysslands krig, och fortsatta ockupation, i Georgien, hoten mot Estland, blockaderna och sanktionerna riktade mot Moldavien eller Polen, hoten mot Armenien, utbyggnaden av gasledningar och energileveranser till Bulgarien, Rumänien och Serbien för att inte glömma gasledningen på Östersjöns botten, kriget mot Ukraina till kränkningar av svenskt luftrum och en ökad närvaro i Östersjön.
Den går igenom ökade krav på Nordkalotten och Nordpolen, en långsiktig upprustning av förmågan att föra arktisk strid och att agera i Östersjön med baser i St Petersburg och den militära enklaven Kaliningrad som är till för att projicera militär förmåga mot Östersjön i sin helhet.
Provokationerna i luften och på havet, och som nu ubåtskränkningar, har ett samband med allt detta. Det handlar om att Ryssland och dess regim vill skrämma andra till tystnad och eftergivenhet. Man vill dominera och styra över sina grannländer för att på det viset undvika att fri handel och demokrati för dem på en annan utveckling än den som önskas i Kreml. Och i Kreml önskas ingen demokrati och rättsstat eftersom den är ett hot mot den obskyra och dolda maktutövning som regimen Putin bygger på och förutsätter.
Putins makt förutsätter en maktutövning mot andras frihet och rätt. Den politik som lättast döljer detta faktum är en etniskt motiverad aggressionspolitik mot länder där det finns rysktalande befolkning eller där det ryska arvet i form av kultur och gamla traditioner är levande, inte minst för dem som vill den gamla tidens maktpolitik snarare än den nya tidens demokrati.
Denna utveckling började med Putin. Den tog sin fart när den politiska och ekonomiske opponenten oligarken Michail Chodorkovskij arresterades i en början på en lång rättslöshetens process för att skydda Putins makt. Redan då hade en andra våg av krig mot Tjetjenien påbörjats samtidigt med att Putin obehindrat ljög för det internationella samfundets ledare om vad som hände i den frågan. Då började inte bara en ideologisk omsvängning från marknadsekonomiska reformer och en väg mot rättsstat till en maktkoncentration som var sitt eget syfte, att binda samman politisk och privat makt med offentligt och personligt intresse av ägande och kontroll över det ryska samhället. Och då blev det på nytt vanligt att nämna Sovjetunionens sönderfall och demokratins framväxt som tragedier för Moder Ryssland.
Kriget i Georgien var inte något plötsligt utan en logisk del i en destabiliseringsprocess som pågått länge mot den demokratiska regering som formades 2004 i Georgien. Den militära närvaron i Armenien och i Moldavien är heller inte konsekvenser av skilda företeelser utan av samma företeelse, nämligen viljan att kontrollera grannskapet och det nära utlandet.
Det kalla krigets slut var självfallet inte alla krigs slut. Men för väldigt många blev det kalla krigets slut ett slut på krig så som man kände till och förstod krigets logik. Stora invasioner över stora ytor för att utöva politisk kontroll och upprätta ideologisk seger. Hoten mot Europas demokratier formade allianser och en inneslutning av de planekonomiska diktaturerna. Det ledde också till att antingen var krig i Europa stora och omfattande för alla eller så var de inte alls. I andra delar av världen kunde öst och väst kriga genom ombud men i Europa var riskerna för stora. Miljontals soldater stod emot varandra decennier som ett led i en spänning som delade Europa.
Efterkrigstiden blev för många en efterkrigstid också i så måtto att man bara kunde förstå säkerhetspolitik genom de ögon man vant sig vid under det kalla kriget. Och det kalla kriget kunde inte upprätthållas med de militära förband som nu fanns.
Det man inte förstod är att utan ett kallt krig och utan en inneslutning av diktaturerna kunde samma och nya krafter utöva krigföring genom handel, ekonomi, blockader och bojkotter, korruption och ekonomisk krigföring, politiska hot, militära hot, begränsade militära insatser, mindre krig mot enskilda länder som stod utanför fredsgaranter. Krigföring för att påtvinga någon annan sin vilja kan genomföras på en mängd olika sätt, från opinionstryck och korruption i den ena ändan till militära operationer i den andra. Och när det inte gäller hela Europa, inte gäller stora invasioner för att inta Västeuropa behövs det inte heller den numerär som det kalla kriget förutsatte. Det räcker bara att ha beslutsamheten och viljan att använda våld.
Den utveckling som vi i dag ser är konsekvensen av en politisk förändring som tog fart några år in på 2000-talet, en upprustning som påbörjades kring 2005, som prövades i Georgien och som sedan dess har accelererat med sikte inte minst på Östersjön och Nordkalotten. Nu ser vi kriget i Ukraina som är ett krig i Europa. Vi ser det i form av aggressivitet på havet och i luften. Och vi ser det sannolikt också i form av de undervattenskränkningar som nu pågår. Det handlar om en vilja att använda alla maktmedel som finns tillgängliga för att påverka omgivningen och för att söka styra och dominera andra.
Den är inte överraskning men har konsekvent underskattats. Den följer nu sin egen logik och ska därför inte underskattas så som den sker nu. Den bygger på aggressivitet, ett förakt för demokrati och rättstat, våldsvilja och en kraftigt ökad militär förmåga. Den har inte åstadkommits plötsligt under våren 2014 utan vuxit fram sedan 2003. Då kallades den, och avfärdades, för bara modernisering, som om modernisering av militär förmåga inte påverkar den militära förmågan. Det som nu sker i Kreml får inte underskattas.
Det är en ständigt pågående utveckling där krav på demokrati och rättsstat framställs som provokationer mot Ryssland, ökad handel med andra som ett hot och samarbete länder emellan som fientliga handlingar. För att möta de kraven och den utvecklingen kommer Putin inte tveka att använda hot, våld, ekonomisk krigföring och militär förmåga så länge han kan. Putins framgångar och motgångar leder båda till en ökad vilja att pröva sina möjligheter och det kommer att drabba hans grannar.
Han är vare sig hänvisad till eller beroende av storskaliga militära anfall. Snarare hjälper det hans syften att fälla ner en ridå av korruption och maktmissbruk att göra allt annat än det som är det storskaliga kriget. Inte för att han tvekar inför krig utan för att öppen krigföring tvingar fram reaktioner och ett tydligare beslutsfattande i omvärlden där Rysslands militära förmåga kommer till korta.
Men den ryska ekonomiska, politiska och militära förmågan är desto större när den riktas mot enskilda länder och stater utan att de kan hävda de är utsatta för det krig allianser skyddar dem emot. Och för de länder som är utan allians är hoten desto fler. Det gäller även Sverige.
Därför måste Sverige öka sin samlade militära insatsförmåga. Därför bör Sverige gå med i Nato. Den utveckling som nu präglar vår omvärld talar entydigt för det. Det gör också det faktum att Rysslands växande aggressivitet uppenbart riktar sig även mot Sverige. Det är svaghet och utsatthet som provocerar, inte vår försvarsförmåga och beslutsamhet att tillsammans med andra värna demokrati och rättsstat.