På en liten bakgård utanför Bakus centrum går några kacklande hönor och pickar. Det är utanför partihögkvarteret för NIPA, National Independence Party of Azerbaijan, som är ett av m de få oppositionspartierna i landet. Kontoret består av tre rum av med lite gamla stolar, en dator och en kamin som man värmer tevattnet på.
När jag möter partiledningen för ett samtal är det dagen efter att jag har träffat ungdomsförbundets styrelse på ett möte där vi först blev avvisade av det azerbajdzjanska parlamentets, eller rättare regimens, företrädare från att mötas på hotellet jag bodde. Istället smet vi kring hörnet och resonerade om läget. Och nu satt jag på ett litet kontor och träffar partiledningen.
Det är en miljö som skiljer sig åt från den som är den styrande elitens höghus och skyskrapor av modernaste och överdådigaste slag. Oljeboomens Baku påminner om Dubai, och kanske är den likheten större än vad ögonintrycket ger.
Azerbajdzjan har en tradition av sekulär samhällsbildning och oljeutvinning på en gång. Redan i mitten av 1800-talet blev denna ort vid Kaspiska havet dominerande i den globala oljeutvecklingen, sedermera med bröderna Nobel som ledande företagare i den kosmopolitiska staden Baku.
Och medan det då var Väst och Europa som var den naturliga kopplingen till världen liksom också under tiden efter Sovjetunionen börjar nya mönster i världen också träda fram för den azerbadjanska regimen. Medan kraven från Europa handlar om demokrati, och hotar regimens kontroll så utgör alltmer påträngande hot från Iran ett hot mot självständigheten och det sekulära samhälle som är regimens maktbas. Så förtrycket tilltar och driver oppositionen ut från centrum i både geografisk och maktmässig mening.
Så när den azerbajdzjanska regimen låter förtrycket tillta snarare än att avta beror det på att man med oljan som medel kan välja den sekulära och globala inriktning som tillhör landets tradition utan att underordna sig europeiska krav på demokrati. Medan man känner hotet från Iran känner man sig också säkrare på den egna makten. Då blir Dubai inte bara ett föredöme för byggande och stadsplanering utan också på politisk strategi. Och dä skärper man den egna maktutövningen på demokratins bekostnad ytterligare ett steg till. Som vi har sett är det inte säkert att det är den strategin som ger stabilitet. Då är det betydligt bättre att välja den demokratiska väg som leder till Europa.
Därför är det viktigt både att stödja oppositionen och visa inför makten att man gör det. Det värnar lite grann dem som annars blir utsatta än mer samtidigt som det bidrar till att stärka den liberala kraften i ett land som Azerbajdzjan.
Men det är också viktigt att med maktens företrädare konsolidera vad som måste gälla i demokratiska samhällen och vad som måste vara oppositionens rättigheter. Det är också ett skäl till varför det är viktigt att skapa ett ramverk för parlamentariker från både EU och dessa länder. Annars kan vi inte skärpa kraven mot bakgrund av att samarbetets idéer just handlar om demokrati och rättstat. Det gäller också för Azerbajdzjan.