Dags för en gemensam agenda för EU och USA

Publicerat av Staben den

Debatten om vaccin och exportförbud visar med tydlighet en sak. De transatlantiska ekonomierna är djupt integrerade med varandra. Att inleda handelskrig med exportförbud för vaccin skulle leda till exportförbud för alla de komponenter som krävs för framgångsrik produktion. I stället måste våra ekonomier vara öppna för varandra. Annars kommer de två största demokratiska aktörerna i världen var och en ställas i beroende till andra krafter.

I en tid av stora geopolitiska förändringar måste Europeiska unionen förverkliga sig som en öppen aktör med globalt perspektiv. Vi måste se vad vi kan göra för att långsiktigt spela en större global roll, än att låta kortsiktiga konflikter dominera den transatlantiska agendan. Europa måste möta världen med öppenhet och styrka, inte vända sig bort med slutenhet och svaghet.

Det kräver reformer som ger ekonomisk tillväxt och styrka, en budgetpolitik som bygger på resultat när det gäller forskning och utveckling istället för bara utgifter, en digitalisering som ger ledarskap och en inre marknad som gör det möjligt för europeiska företag att bli globala ledare av sin egen konkurrenskraft.

Tyvärr är utvecklingen den motsatta. Inom EU-kommissionen odlas just nu tankar och attityder om en så kallad strategisk autonomi som kan göra oss starkare i nuet, men som på lång sikt gör oss ensamma och svaga.

Strategin bygger på förhoppningar om att europeiska företag kan utveckla global konkurrenskraft genom att skyddas från konkurrens i Europa och från världen. Att Europa kan bli en digital ledare genom regleringar som de facto motverkar utvecklingen av digitala plattformar. Dessutom främjas en handelspolitik som endast gynnar europeiska företag på kort sikt, i stället för att säkra den tillgång till den globala marknaden de behöver för att kunna växa med Europa som sin bas. Det är ett provinsiellt perspektiv som hotar vår förmåga att agera som geopolitisk kraft.

Ingenstans syns den bristande insikten om det egna ansvaret så tydligt som i relationerna till USA. De europeiska förväntningarna på hur Joe Biden ska återställa och utveckla relationerna mellan EU och USA är stora, men går bara i en riktning – nämligen vad USA kan göra för Europa. Inte vad Europa kan göra för våra gemensamma intressen om en stark transatlantisk ekonomi och förmåga att globalt värna demokrati, rättsstat och vår gemensamma säkerhet. 

Med den inställningen är risken stor att de fyra åren med Biden bara blir en tillfällig återgång till den tid när den globala konflikten mellan Öst och Väst hade sitt centrum i Europa. Den tiden är långt förbi.

År 2009 när Barack Obama tillträdde var EU med sin BNP på 14,8 biljoner dollar något större än den amerikanska ekonomin på 14,5 biljoner dollar, enligt Internationella Valutafonden. Båda var långt större än Kina med sina 5 biljoner dollar i BNP. Tillsammans motsvarade EU och USA hälften av världens samlade BNP på 60 biljoner dollar. 

I dag är det istället Kina som har i stort sett samma BNP som EU – det vill säga 16,5 biljoner respektive 17 biljoner dollar. Den amerikanska ekonomin har utvecklats till att vara den enskilt största med 22 biljoner dollar. Från att Europa var jämbördigt med USA har vi kommit till en tid då den kinesiska ekonomin är jämbördig med den europeiska. Den transatlantiska ekonomin  motsvarar i dag endast 40% av världsekonomin.

Det innebär en radikal försvagning av vår gemensamma politiska betydelse i världen och förändrar i grunden de säkerhetspolitiska perspektiven till Europas nackdel.

Det förstärks av att Ryssland, som stagnerat kring sina cirka 1,5 biljoner dollar i BNP, spelar en marginell roll globalt. Däremot definierar man genom sitt våldskapital och militära förmåga den europeiska säkerhetspolitikens utmaningar. 

Enkelt uttryckt behöver Europa USA för att hantera Ryssland medan USA behöver Europa för att kunna hantera den kinesiska diktaturens globala hot.

Den amerikanska närvaron i Europa är avgörande för Europas säkerhet, men USA behöver Europas partnerskap för en global hållning mot Kina som i stället för att isolera diktaturens ekonomi utvecklar skarpa krav på hur frihandel ska utövas utan att den utnyttjas för industrispionage, subversiv verksamhet eller politiska hot.

Det innebär att vi värnar den europeiska säkerheten genom att låta det transatlantiska perspektivet gå före europeisk intressepolitik gentemot USA. Det gemensamma perspektivet underlättar dessutom hur vi löser de bilaterala problemen och är avgörande för ökad europeisk tillväxt.  

Europa måste genom egna försvarsansträngningar och en gemensam säkerhetspolitik bidra till en långsiktig amerikansk vilja att vara en del av europeisk säkerhet, samtidigt som vi bidrar till att den globala ekonomin sätter tydliga gränser för världens starkaste diktatur – Kina.

De skilda handels- och investeringsavtal som nu ingåtts med Kina bör följas upp genom en för EU och USA gemensam uppföljning av avtalen, som dels klargör att kinesiska överträdelser får konsekvenser för avtalen, dels förbereder ett nytt gemensamt steg i handelsförhandlingarna.

Europeiskt företagande måste ges konkurrenskraft genom goda villkor för lönsamhet, innovationer, privata investeringar och den digitala ekonomins infrastruktur som attraherar kapital. Inte genom att skydda europeiska företag mot utländska.

Den europeiska handelspolitiken bör sträva efter en öppen världshandel. Den bör inte förenas med olika former av skyddsåtgärder, vare sig när det gäller vaccin eller tullar på andra varor.  Det vore att ge USA samma svar som Donald Trump gav Europa. Europa måste sträva efter att utveckla den globala handeln gemensamt med USA, inte bara med sikte på den transatlantiska ekonomin utan också på Stillahavsregionen och de latinamerikanska ekonomierna, där Europa i båda fallen har kommit långt med både avtal och nya förhandlingar.

Vi bör sätta målet att uppnå en global EES-lösning där EU och USA kan vara kärnan i en större frihandelsprocess. En process som Storbritannien är en del av och där amerikanska respektive europeiska frihandelsavtal med Stillahavsregionen, Latinamerika och Asien blir en grund för hur samarbetet kan utvecklas. Med gemensamma kraft kan världshandelsorganisationen WTO reformeras till en tydlig röst för frihandel där politiska påtryckningar inte accepteras. 

EU:s lagstiftning för den digitala ekonomin måste ha ett globalt perspektiv – inte ett regionalt. Lagstiftningen får inte riktas mot framgångsrika amerikanska digitala plattformar som bidragit till Europas och världens snabba digitalisering. Det vore att motverka vår egen digitalisering. De lagar och regler som ska värna privatliv och personlig integritet bör vara teknik- och ursprungsneutrala. Med gemensamma transatlantiska regler för hur integritet och personuppgifter skyddas inom ramen för företags ansvar och modern lagstiftning kan vi sätta en globala standard i stället för att isoleras bakom protektionism och murar mot datatrafik och digitala plattformar från andra delar av världen. 

EU får inte öppna upp för en global utveckling där särreglering av digitala plattformar blir ett argument för världens diktaturer att hindra det fria ordet. Vi måste istället verka globalt för den digitala öppenhet som diktaturer bekämpar.

Regler för bolagsskatter och skatter på digitala tjänster måste utformas för att uppnå ett transparent globalt regelsystem, inte för att populistiskt beskatta amerikanska företag i Europa. Utgångspunkten måste fortsatt vara – som den är för den traditionella bolagsskatten – att den tas ut där värdetillväxten är i anslutning till var bolagen har sitt ägande. 

Att forma den gemensamma agendan tillsammans med USA, i stället för att låta relationen definieras av motsättningar, är i sin tur avgörande för en ny global offensiv i klimatfrågan. Det är bara Europa och USA gemensamt som kan driva på för ny teknik, nya energikällor, en utveckling av kärnkraften, nya industriella processer samt supermoderna transporter.

Europa kan endast hantera sina skilda uppfattningar och olika intressen med USA inom ramen för en global agenda som tillsammans gör oss starka i att värna den fria världen. I den värld vi lever i är

Debatten om vaccin och exportförbud visar hur djupt integrerade de transatlantiska ekonomierna är med varandra. Handelskrig med exportförbud för vaccin är självskadebeteende, eftersom det riskerar leda till exportförbud för alla komponenter som krävs för produktionen. 

Väst måste gå den motsatta vägen och avlägsna handelshinder istället för att införa nya.  Annars kommer de två stora demokratiska aktörerna i världen att ersätta en förtroendefull gemenskap med ett farligt beroende av regimer som baserar sin maktställning på en antagonistisk relation till västvärlden. 

Det vore i strid med Europas intressen att försöka främja sin egen agenda i konflikt med dem som inte bara delar våra värden utan dessutom är en förutsättning för vår gemensamma styrka globalt. Hellre än att låta kortsiktiga konflikter dominera den transatlantiska agendan måste vi bli en aktör med ett vidare globalt perspektiv.

Det kräver strategiskt tålamod, militär styrka och reformer för uthållig ekonomisk tillväxt. Budgeten ska inte ses som en pengapåse för omfördelning utan användas till det som ger ökad gemensam styrka och långsiktigt ökad konkurrenskraft, som forskning och utveckling och en hållbar gränsöverskridande infrastruktur. Dit hör att främja digitaliseringen genom att etablera en tidsenlig inre marknad som integrerar produktionen av varor och tjänster. Det är så europeiska företag av egen konkurrenskraft kan utvecklas till globala ledare. 

Just nu odlas inom EU-kommissionen istället tankar om så kallad strategisk autonomi. I ett snävt perspektiv kan det möjligen göra oss starkare i nuet, men långsiktigt är det en politik för ensamhet och svaghet. 

Kommissionens planer bygger på tron att stora europeiska företag kan bli konkurrenskraftiga genom att skyddas från konkurrens. Att Europa kan bli en digital ledare genom regleringar som motverkar utvecklingen av digitala plattformar och en handelspolitik som kortsiktigt gynnar europeiska företag istället för att långsiktigt säkra tillgången till den globala marknaden. Det är ett provinsiellt perspektiv som hotar Europas ekonomiska styrka och förmågan att vara en geopolitisk kraft. 

Den bristande insikten om vad som i realiteten är EU:s primära ansvar är särskilt påtagliga i relationerna till USA. Förväntningarna på hur President Biden ska återställa och utveckla relationerna mellan EU och USA är stora men går bara i en riktning – nämligen vad USA kan göra för Europa. Inte det omvända och vad vi kan göra i den gemensamma uppgiften att globalt värna demokrati och lagstyre. 

Med den inställningen är risken stor att de fyra åren med Biden bara blir en tillfällig återgång till den tid när den globala konflikten mellan Öst och Väst hade sitt epicentrum i Europa. 

År 2009, när Barack Obama tillträdde var EU med sin BNP på 14,8 biljoner dollar något större än den amerikanska ekonomin på 14,5 biljoner dollar, enligt Internationella Valutafonden. Båda var långt större än Kina med sina 5 biljoner dollar i BNP. Tillsammans motsvarade EU och USA hälften av världens samlade BNP på 60 biljoner dollar. 

I dag är det istället Kina som har i stort sett samma BNP som EU – det vill säga 16,5 biljoner respektive 17 biljoner dollar. Den amerikanska ekonomin har utvecklats till att vara den enskilt största med 22 biljoner dollar. Från att Europa var jämbördigt med USA har vi kommit till en tid då den kinesiska ekonomin är jämbördig med den europeiska. Den transatlantiska motsvarar i dag bara 40% av världsekonomin.

Det innebär en radikal försvagning av västvärldens politiska betydelse globalt och förändrar i grunden de säkerhetspolitiska perspektiven till Europas nackdel. Detta förstärks av att Ryssland, som stagnerat kring cirka 1,5 biljoner dollar i BNP och spelar en marginell roll globalt, genom sitt våldskapital och militära förmåga ändå definierar den europeiska säkerhetspolitikens utmaningar.  

Enkelt uttryckt behöver Europa USA för att hantera Ryssland, medan USA behöver Europa för att kunna hantera den kinesiska diktaturens hot i Stillahavsregionen och globalt. Den amerikanska närvaron är avgörande för Europas säkerhet. USA behöver EU:s partnerskap för att möta den kinesiska diktaturens försök att dominera omvärlden genom förtryck på hemmaplan och en mångdimensionell subversiv verksamhet utomlands.  

Vi talar om ett fortsatt och utvecklat transatlantiskt samarbete till ömsesidig nytta. Vi värnar den europeiska säkerheten bättre genom att prioritera vårt gemensamma intresse framför en smalare europeisk intressepolitik som riktas mot USA. Det gemensamma perspektivet bör dessutom underlätta en lösning av de bilaterala problem som finns.  

Egna försvarssatsningar och en gemensam säkerhetspolitik bidrar till en långsiktig amerikansk vilja att vara en del av europeisk säkerhet Samtidigt kan EU bidra till att det demokratiska väst sätter tydliga gränser för hur världens starkaste diktatur kan uppträda i den globala ekonomin. 

Handels- och investeringsavtalen med Kina bör därför inte slutgiltigt godkännas innan EU och USA har enats om en gemensam uppföljning. Det handlar dels om att klargöra konsekvenserna av kinesiska överträdelser, dels om att förbereda nya gemensamma steg i handelsförhandlingar med Kina. Betydelsen av ett gemensamt uppträdande understryks av den kinesiska regimens allt aggressivare försvar på senare tid för sitt förtryck av den inhemska oppositionen och landets minoriteter.

Nu ges nya möjligheter att utveckla den globala handeln gemensamt med USA, inte bara med sikte på den transatlantiska ekonomin utan också på Stillahavsregionen och de latinamerikanska ekonomierna. Europa har i båda fallen kommit långt med avtal och fortsatta förhandlingar.

Målet bör vara en global EES-lösning, där EU och USA är kärnan i en större frihandelsprocess med Storbritannien som en tredje viktig deltagare. Med den gemensamma kraften kan världshandelsorganisationen WTO reformeras till förmån för en öppnare världsekonomi. 

Europas lagstiftning för den digitala ekonomin måste också ha ett globalt perspektiv. Lagstiftningen ska inte ta sikte på att begränsa utvecklingen av de digitala plattformar som så verksamt har bidragit till Europas och världens snabba digitalisering. Det vore att motverka vår egen tekniska omställning. 

Lagar och regler för att värna privatliv och personlig integritet ska vara teknikneutrala och ursprungsneutrala. Gemensamma transatlantiska regler för hur integritet och personuppgifter ska skyddas gör det möjligt att gemensamt upprätta globala standarder, istället för att isolera oss själva bakom murar mot datatrafik och digitala plattformar från andra delar av världen. 

EU ska inte öppna för en global utveckling, där särreglering av digitala plattformar blir ett argument för världens diktaturer och auktoritära ledare att använda digitaliseringen för att öka förtrycket och begränsa opinionsfriheterna. EU måste tvärtom verka för den globala frigörelse som digitaliseringen möjliggör. 

Regler för bolagsskatter och skatter på digitala tjänster måste utformas för att uppnå ett transparent globalt regelsystem där skatt tas ut där värdetillväxten sker, inte för att av populistiska skäl beskatta amerikanska företag i Europa. 

Att forma den gemensamma agendan tillsammans med USA i stället för att låta relationen definieras av inbördes intressekonflikter är i sin tur avgörande för en ny global offensiv i klimatfrågan. Det är bara Europa och USA gemensamt som kan driva på för ny fossilfri teknik, nya energikällor, utvecklad kärnkraft, samt fossilfria industriella processer och transporter. 

Europa och USA måste nu börja etablera en gemensam global agenda för att tillsammans värna den fria världen. Det är dags för demokratierna att återta det globala momentum som har gått förlorat på senare år. 

Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.