Tanken på Donald Trump som president för USA, en starkare Le Pen i Frankrike och ett eventuellt brittiskt utträde ur EU samt som en följd av allt detta en allt mer provokativ Putin är bekymrande. Det är som att den politiska debatten i dessa tre länder har kommit att låsas av föreställningar om att det är i motsättningar mellan länder och folk som lösningarna på våra utmaningar finns och att det är samarbetet mellan länder som gett problem.
Så är det inte. Den globala frihandeln har gett världen en historiskt sett oöverträffad tillväxt de senaste 30 åren. Den inre marknaden i Europa har gett medlemsstaterna kraftigt ökad handel och tillväxt. Den gemensamma säkerhetspolitiken har gett medlemmar trygghet. Samarbetet mellan Europa och USA har gett en säkerhetspolitisk trygghet för utsatta länder som bidragit till fred och säkerhet.
Hoten och problemen i vår tid kommer inte från samarbete utan från de delar av världen där man ställt sig utanför samarbete och öppenhet. Där man inte har velat acceptera gemensamma regler och internationella avtal och där man stängt dörren för globalisering.
Det sönderfall i Venezuela som vi nu ser beror på en ekonomisk politik som hyllades av den svenska vänstern, liksom man hyllade motståndet till reformer och besparingar i Grekland. Det hat och de konflikter som vuxit fram i olika delar av världen beror på regimer och politiska rörelser som vill stänga sina samhällen från omvärldens inflytande och uppfattningar och som har valt att stänga sig utanför den globala ekonomin. De kriser vi har sett växa fram har inte vuxit fram ur samarbete och öppenhet utan genom att politiska ledare har valt att fokusera politiken på riktiga eller upplevda motsättningar.
Där man har valt motsättningar och avskärmning har man skördat fattigdom och oordning. Världen är fylld av de tragiska resultat som kommer från Åkessons, Sjöstedts, Chavez, Castro, Putins, politiker som utnyttjat motsättningar mellan folk och länder och som förtryckt människors fri- och rättigheter.
De triumferar gärna när de ser samarbetets svårigheter men deras lösningar är än mindre samarbete, hyllningar till motsättningar och slutna ekonomier. Det är i grunden detta som den politiska utmaning vi nu har framför oss. Det är de stora frågorna om marknadsekonomi, fri handel, samarbetet och öppenheten, rättsstaten och demokratins försvar som nu måste dominera. Inom ramen för allt detta, för dessa värden och för den politik som följer av detta, kan vi bättre hantera flyktingkriser, ekonomiska obalanser och bristen på tillväxt liksom synen på en lång rad andra frågor.
Vi kommer däremot inte kunna lösa dessa problem om fokus för debatten blir den inskränkta, om påstådda eller faktiska orättvisor mellan grupper, om tron på att det är identitetspolitik som avgör individers rätt, om hur politiker ska styra människors vardag. Det finns en hel del frågor som måste få en bättre lösning. Men vi löser dem inte i tron på att det är mindre samarbete som finns eller att vi förtränger de stora hoten, de stora utmaningarna och de stora möjligheterna. Det är dags att politiken får ett fokus på de frågor som kommer att avgöra vår framtid. Det är frågor som handlar om demokratins försvar, säkerhet, tillväxt, försvaret av våra gränser, rättsstat och europeiskt samarbete. I Sverige har vi en regeringskoalition som har som gemensam nämnare att ifrågasätta dessa värden till förmån för ökat politiskt styre över människors liv.
Ett parti som aldrig kunnat hantera sin historia med stöd till diktatorer och som förespråkar en ansvarslös ekonomisk politik.
Ett annat parti som definierat sig som ett anti-parti mot kärnkraft, tillväxt, industri och transporter. Bägge två som anhängare av en nedrustningspolitik där försvar och allianser för demokratins skydd misstänkliggörs, som burits upp av sin motvilja mot europeiskt samarbete. Inget av dem har kunnat dra en klar gräns mot de grupper som ifrågasätter demokratin.
Ett tredje som baserat sin politiska tro på statens förmåga att bättre än medborgarna styra över deras välfärd och som vill planhushålla över bostäder, välfärd, sjukvård och en hårt reglerad arbetsmarknad. I goda tider har man pragmatiskt anpassat sig till verkligheten. I koalition med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har man anpassat sig till deras doktriner. De förlorade kolbitarna symboliserar vad en aningslös överbudspolitik om allt detta gett.
Det är i den tid vi nu lever i synnerligen dåligt för Sverige. De krafter som nu runt om i världen vill riva sönder samarbetet i vår värld måste mötas av en politik som bejakar individens rätt, det öppna samhället, vårt samarbete med andra, tillväxt och utveckling, marknadsekonomi och fri handel och en öppenhet för företagande och tillväxt samt en bestämdhet att möta hoten mot freden och vårt samhälle med militär förmåga och rättsstatens alla medel. Det gäller inte bara i Sverige utan i varje del av den demokratiska värld som nu måste stå enad mot en ny tids hot. Det behöver vi en idépolitisk väckelse för. I Sverige och i Europa.