Plötsligt växte motståndet. Den moderna tidens media gjorde det omöjligt att låta den kommunistiska propagandan styra över människors uppfattningar. De ständigt fallande produktionsresultaten gjorde det svårare att hävda att det socialistiska paradiset var något paradis, annat än för de makthavare och quislingar som den svenska vänstern hyllade. De stora tunga förband som i årtionden hotfullt stått marschberedda in i Västeuropa saknade plötsligt moral, ledning och vilja.
När muren föll var det många i media som ville gråta och beklaga den osäkerhet som nu uppstått. Än mer oroade var de över att den sovjetiska diktaturen började vackla. När Tyskland kunde återförenas var de bekymrade.
Och när till slut Sovjetunionens flagga halades för sista gången på Kreml den 26 december 1991, var det början på Europas återförenande. Sovjetunionen som varit det stora hotet mot Europas demokratier fanns inte längre, Europa var inte längre delat mellan öst och väst. För Sveriges del fanns det inte längre något att vara emellan, vi var snarare mitt i.
Denna förändring av den säkerhetspolitiska situationen, har ännu inte kommit att prägla svensk säkerhetspolitisk debatt fullt ut. Nato ses fortfarande som något vi ska vara alliansfritt ifrån, trots att vi snarare är allianslösa. Säkerhetspolitikens hotbilder begränsas inte längre till de stora invasionsscenarier som byggde på den enorma sovjetiska militära kapaciteten och den geopolitik som byggde på att de baltiska staterna, Polen och Östtyskland ingick i det sovjetiska väldet och dess militära förmåga.
I dag riktar sig hoten mot europeisk säkerhet mot enskilda länder och deras suveränitet, mer än mot Europa och territorium som sådant. Ryssland är ett avgörande militärt hot trots att så många, åren efter Sovjetunionens fall ville tro att det därmed inte längre fanns något hot av det slaget. Vi har ett Kina som växer militärt men med en än mer snabbt växande säkerhetspolitisk betydelse. Islamistisk extremism ser fiender i varje öppet samhälle.
Det är denna situation som kräver ett starkare och tydligare samarbete demokratiska samhällen emellan. Den avgörande gränsen går i dag inte mellan öst och väst, utan mellan demokratier och dem som vill destabilisera demokratier för att på det viset dominera andra. Varje demokrati och rättsstat är ett hot mot auktoritära ledare, som ett exempel för det egna folket men också genom sin öppenhet vad gäller maktmissbruk, korruption och kriminalitet. Varje demokrati som hävdar mänskliga fri- och rättigheter är ett hot mot de regimer som behöver förtrycket för att bevara den egna makten. Varje öppet samhälle är en provokation mot dem som ser en hädelse i människors frihet.
Länder som Estland, Lettland och Litauen är liksom Polen, Danmark och Norge tryggare genom Nato. Det gäller självfallet även Sverige. Före murens fall fanns det de som hävdade att vår säkerhet underminerades genom att vara med i Nato. Så var det självfallet inte, lika lite som för alliansens medlemmar. Men inte ens det argumentet är relevant när ingen i dag kan hävda att vi är säkrare utanför en allians, eftersom hoten riktar sig mot de demokratiska samhällen och rättsstater som vi är en del av. Man kan ha många tvivel på hur USA under Trump kommer utvecklas men inget av dessa tvivel gör det bättre att vara ensamt och allianslöst i ett Europa där demokratier måste stå tillsammans.