Den grundläggande och tragiska sanningen är att Cypern är ett land i djup ekonomisk kris och cypriotiska banker konkursmässiga. Pengarna som behövs för de offentliga utgifterna och till låntagarna finns inte. De är slut efter ett antal års kommunistiskt styre som kategoriskt förnekat behovet av reformer och förändring. Från att ha varit en del av den djupa krisen från 2008 har den cypriotiska regeringen förnekat reformbehov och satt sig än djupare i krisen, bortom den egna förmågan att undvika kaos.
Och nu är man i beroende till andra för att kunna klara sina betalningar. Att man då låter bankernas långivare stå för en del av risken, en så kallad bail-in – är rimligt. Inte minst eftersom cypriotiska banker i praktiken har agerat penningtvätt för mer ljusskygga ryska långivare.
Problemet är den större bild detta sätter av osäkerhet för långivare och insättare. Det är när man nu vill hjälpa Cypern mindre klokt att också skriva ner den del av lånen som anses vara täckta av insättargarantisystemet som är en del av europeisk lagstiftning. Det innebär att trovärdigheten i det insättargarantisystem som behöver vara trovärdighet undermineras överallt där det är i kraft. Och det handlar om Spanien, Portugal och Italien liksom självfallet Grekland. Nu växer osäkerheten i dessa länder om pengar som man trodde var skyddade verkligen är skyddade.
Just i dessa dagar håller jag på och slutför mina slutliga förslag till Ekonomiska utskottet när det gäller lagstiftningen om just bankkrishantering. En viktig del i den lagstiftningen, när det gäller nedskrivning av fordringar är just legal säkerhet för att undvika just osäkerhet och rädsla på marknaden. I den delen är det som nu görs på Cypern mer ägnat åt att skapa osäkerhet än säkerhet för europeiska insättare och sparare. Det rimliga hade varit att göra nedskrivning av de fordringar som är ovan de nivåer som gäller för insättarskydd.