En dag där Europas intresse till stor del varit riktat mot Cypern (läs för övrigt Anders Åslunds artikel i Moscow Times) och öppnandet av bankerna efter att betydande tillgångar för sparare har blivit nerskrivna eller omskrivna till aktiekapital i den största av de två krisdrabbade bankerna. Det vi nu ser konsekvenserna är av en alldeles för stor finansiell sektor i en alldeles för liten ekonomi, där den finansiella sektorn inte har vuxit fram på grund av en dynamisk ekonomi eller på grund av sin egen konkurrenskraft utan på grund av att inte minst ryska investerare och sparare har valt att ha sina tillgångar där, både på grund av ljusskygga skäl och på grund av misstro mot de offentliga institutionerna i Ryssland.
När en bank inte längre har de pengar som behövs finns det inte pengar till det som måste finnas. Denna trivialitet har nu drabbat Cypern med full kraft, desto större eftersom Cypern som stat har låtit sina finanser undermineras under en lång period av tillbakagång och kommunistiskt reformstopp. Tron på att ryska pengar skulle hjälpa den cypriotiska ekonomin har varit stor eller snarare det halmstrå som man har haft när man skjutit reformer på framtiden.
Det har skrivits och sagts den del de sista dagarna om hur denna bankkris hanteras. Saken är att den har hanterats på alla sätt och tyvärr därmed också på många felaktiga sätt. Den första är att Cyperns regering så länge har undvikit att ta itu med uppenbart konkursfärdiga banker. Den andra är att man hoppades att kapitalbehoven skulle kunna täckas med ryska lån eller ryskt ägande. Det tredje att den cypriotiska regeringen inför kraven på att sanera bankerna hellre valde att låta småsparare betala och förlora de insättningar som skulle varit skyddade än att låta de stora utländska investerarna förlora. Och till slut gjorde man en nedskrivning och en konvertering av lån till ägande istället för att låta småsparare drabbas.
Och det är till slut denna insikt att sparare kan drabbas som har präglat de senaste dagarnas debatt och en betydande nervositet. I den lagstiftning som jag just nu arbetar med finns tydliga regler som gör att en hantering som vi nu har sett inte kommer att upprepas. Men likväl kommer sparare med belopp över 100 000 riskera sina pengar när en bank går i kris och det inte finns några andra verktyg och medel att hantera krisen med än att låta först aktieägare, sedan investerare och till slut sparare drabbas av förlusterna och den risk som varje självständig bank löper.
Min inriktning är att banksparare ska tillhöra den sista kategorin som drabbas när en bank hamnar i kris. Och belopp under 100 000 euro ska inte drabbas alls. Men insikten att aktieägare och investerare kan förlora sina pengar i en bank som inte sköter sig och som inte har soliditeten kommer dessutom tvinga fram att ägare ser till att riskerna är acceptabla och inte äventyrar deras pengar, investerare kommer att granska banker och kräva en hög soliditet relativt bankens affärsinriktning och till syvende och sisdt så kommer sparare att kräva att banker ska vara säkra.
Den risken som de möter ska vara så liten som möjligt. Därför föreslår jag att insättare inte bara ska skyddas vad gäller beloppen under 100 000 euro utan också ovanför dessa beloppen ska drabbas sist vid en kris. Men viktigt är också att staten vid en systemkris ska kunna gripa in vid en bankkris genom tillfälligt ägande för att säkra bankens roll i banksystemet och ytterst spararnas säkerhet, men bara när det handlar om situationer som riskerar att ge ännu större systemeffekter.
När jag de sista dagarna har talat med media i olika länder har det varit slående att det faktum att insättningar under 100 000 är skyddade i EU innebär att de ovan inte är det är en nyhet för dem som trott att staten alltid ska rädda en bank. Men skattepengar ska inte rädda enskilda banker, däremot kan skattepengar användas för att stabilisera ett banksystem, under förutsättning att det görs så att skattebetalarna får den vinst som uppstår när banken förnyas. Och vi är nu på väg att få ett system som kommer att vara mycket mer känsligt för svaga banker och där det därmed är lättare att undvika de risker som alltid finns på en finansiell marknad, även i de lugnaste vatten.