När den globala ekonomin hade börjat stabiliseras kom coronaviruset. När OECD i går presenterade sin interimsrapport med anledning av virusutbrottet präglades det av två scenarios. I det ena fallet baserat på att man nu lyckas begränsa smittspridningen, i det andra att man får en större global spridning med dominoeffekter.
I det första fallet handlar det om att den globala ekonomin tappar en halv procent tillväxt och hamnar på 2,4%, i det andra scenariot -med en fortsatt spridning ibland annat USA och Europa – är fallet större, ner mot 1,5% för 2020, med betydligt svårare återhämtning 2021. I båda fallen handlar det i verkligheten om mycket stora tal, och svåra konsekvenser för både välstånd och sysselsättning, inte minst i redan från början utsatta ekonomier.
Det gäller inte minst internationellt beroende ekonomier som den svenska men i grunden hela den europeiska ekonomin. En nyckelfaktor i den globala ekonomins utveckling är av förklarliga skäl den kinesiska ekonomins utveckling som förväntas falla under 5% i år. En stor del av europeisk och amerikansk industri är beroende av underleveranser från kinesiska företag, från medicinsk industri till elektronikkomponenter.
Även den sänkta kinesiska tillväxten är r för många en hög siffra men för Kina en låg och kan komma att innebära betydande problem för den kinesiska ledningen. Den undermåliga hanteringen av spridningen slår nu hårt mot en ekonomi som behöver hög tillväxt för att fungera. Den visar för Kinas del också hur viktig omvärldens import är.
I grunden är det inte spridningen av Corona som är den avgörande faktorn för den vikande ekonomiska utvecklingen utan rädslan för dess spridning. Det är en rädsla som just nu verkar växa långt bortom det rimliga. När flygbolagen nu ställer in resor på grund av kraftigt minskat resande är det ett uttryck för en mer allmän rädsla snarare än för rationell analys över smittspridningen som hitintills är mycket begränsad i Europa och dessutom koncentrerad till resande från just tydliga riskområden med Iran som det främsta exemplet.
Det OECD påpekar är vikten av att regeringar nu agerar för att motverka smittspridningen. Det är viktigt inte bara för att begränsa den till det minimala men än mer för att skapa ett förtroende för hur det offentliga nu agerar. I Europa har agerandet varit varierande.
I Danmark och Norge har man tagit hoten för en större spridning på allvar och skapat en större beredskap medan den svenska regeringen mer har fokuserat på att hävda att beredskapen är god men avstått från ett göra några bedömningar om riskerna. Tills sent i söndags kväll hade man heller inte gett mycket till vägledning för hur kompetenta myndigheter ser på problemet. PÅ EU-nivå tas nu initiativ för att motverka spridning över gränserna men framförallt tydliga besked om utvecklingen och riskerna.
Det är viktigt att skapa lugn men man gör inte det genom att hävda att människor ska vara lugna utan genom att visa att man tar riskerna på allvar och också ger vägledning i hur riskerna ska hanteras.
Det finns säkerligen de klimatdebattörer som kommer att notera att den minskade tillväxten ger minskade utsläpp. Det är en triumf som är kontraproduktiv. Det vi nu ser hur viktig tillväxten är för att kunna bidra till välstånd och stabil samhällsutveckling, som är avgörande för en framgångsrik klimatpolitik. Det är inte genom att stoppa världen vi utvecklar vår förmåga att möta klimathotet utan genom att utveckla den. Det kräver en fungerande handel och en värld som fungerar tillsammans. Vårt välstånd är beroende av det men det är också andras. Det kräver tydliga besked som minskar onödig oro men tar den välgrundade på allvar.
Regeringen har inte lyckats så bra med detta vare sig innan man hade möte med krishanteringsrådet eller efter men har nu åtminstone trätt fram och agerat. Det är bra så men inte tillräckligt. Ledarskap kräver tydliga besked och tydligt agerande. Bristen på det är det största hotet nu när det gäller både smittspridning och den ekonomiska utvecklingen.